jensiv

Det är den här årstiden - jag sover dåligt. Det gör inte så mycket. Jag vet att jag överlever hyfsat bra ändå. Om en inte tänker så mycket på vrför en inte sover utan tänker på annat istället så kan det till och med vara rätt okej. Jag löser många världsproblem vid tretiden på natten... eller jag löser inga...jag skapar nya...rätt så meningslösa men spännande problem och tankar... Här om dagen berättade min kollega att hen lyssnat på någon låt och kommit på sig själv med att tänka "vad är sång egentligen"... "varför sjunger man?" Det är en asbra fråga som väcker tusen nya frågor... Varför betraktas sång som något fint? Varför är rösten inte betraktat som ett instrument? när sångare ändå bedöms efter huruvida de kan sjunga eller inte... och om en nu inte kan sjunga - varför gör en det ändå, och varför vill andra lyssna och vad fasen är sång egentligen...? utdragna vokaler i någotsånär sammanhängande tonartskluster??? och vad är vacker sång???

     För mig som betraktar röster som tre nivåer, så har de jag betraktar som duktiga sångare tre jämnstarka röststråk - det har t.ex inte jag själv - jag har en strappstegsröst en stark, en mellan och en svag.  Trodde förstås att alla hörde och såg det så - men fan vad jag bedrar mig då och då...) När någon talar eller sjunger "ser" jag det som tre stråk... ett över, ett mellan och ett under... de olika stråken har olika färgnyanser.... och Jajamän... jag har trott väldigt länge att det var så det funkade för alla.... det är förmodligen någon variant av synestesi. Att säga att jag "ser" det är helt fel - det är liksom undeförstått - som om det känns att det är så, utan att det är en känsla - kan inte förklara det bättre än så - det bara är.  liksom att alla personnamn har en bild (nej det har de inte - jag vet.... i mitt huvud händer märkliga ting). Jag tänker att vi har olika sätt att katalogisera information och det är så min hjärna har lurat ut det (inte att det är en neurologisk avvikelse som jag läste någonstans). Min hjärna har dock inget pålitligt sätt att katalogisera ansikten... jag kan inte frammana ansikten för mitt inre - däremot vet jag hur alla låter när de talar - och framför allt då de skrattar - jag vet hur olika dörrar låter, jag vet vem som kommer baserat på suckar, fotsteg etc... jag är auditivt styrd om en vill dela upp det så... men det där var en aslång utvikning av de där nattliga funderingarna som på ett eller annat vis alltid blir ontologiska... Här kommer fler spännande frågor att funder över - bara för att en kan :)

 

Varför läser vi?

En del av oss nöjesläser, vi kan till och med längta efter en bok. VAD är det som gör att vi läser för nöjes skull? Vad är det i oss som behöver berättelser? eller är det orden och kraktärerna vi behöver? VARFÖR? En kan tänka att männsikan rent biologiskt är en ekonomisk varelse. Det innebär att vi sällan gör något vi inte behöver för att överleva - det människan inte behöver tenderar att försvinna ur historien. Ändå läser hon. En skulle kunna svara på frågan "Varför läser vi?" med ett enkelt "för att det är kul"... det funkar inte. Det räcker inte. Det är inte heller alltid kul heller - ibland är det jobbigt. Jag har gråtit när jag läst, blivit förbannad, kastat en bok åt fanders en gång... efter 15 år har jag ännu inte klarat att läsa klart den - tre försök.. Hemma hos oss är vi tre riktigt inbitna läsare och en som flyttat hemifrån...(som är periodare). Det kan vara en väldigt fin upplevelse att ligga i soffan med varsin bok. Utan att tala. Men varför, varför, varför... Är det så att vi utvecklar förståelse och empati genom att läsa och ta del av andra männsikors tankar och världar? Det tror jag. Det är vetenskapligt belagt att läsare utvecklar språkkänsla.... men det är inte anledningen till att jag själv läser... jag tänker inte att nu ska jag språkutveckla mig en stund! Det är rogivande... jo. Det kopplar bort vardagsstressen...jo. Men varför läser vi? Lustcentrumet i oss måste vara kopplat till en belöning.... vad är belöningen i att t.ex läsa Dostojevskij? eller en brutal thriller? eller en biografi? männsikan måste ha ett biologiskt behov att förstå - det gläder mig... men VARFÖR LÄSER VI???

 

 

Varför förälskar vi oss i vissa personer?

En annan filosofisk undran. Vad är det som gör att vi blir förälskade? att vi vill vara nära någon? Det måste ju vara något i oss som hakar i något hos den andre? Varför blir vi inte förälskade i alla männsikor vi finner attraktiva? Är det biologi? kemi? eller ödets nycker? Varför tycker vi om vissa egenskaper hos vissa personer? Varför är ett särskilt sätt att tala och vara så himla tilltalande - medan de flesta andra bara är mainstream? Visst är vissa attraktionssignaler avseende utseende och så generella och socialt konstruerade, men om alla drogs till det generella skulle alla bli förälskade i samma lilla fåtal snyggingar. Det blir vi ju inte! Så vad i helsike är det vi älskar? och VARFÖR???

 

Varför finns det inga bra ord för dofter?

Det luktar gott... jajamän... men hur då? beskriv... eh det doftar citrus...ja men då är det ju en liknelse då det luktar som något som det inte är om det nu inte råkar vara en citrus.... Det doftar gott... ja men vi har ju inte samma preferenser - bullar doftar gott - men en del gillar doften av lavendel medan andra tycker att det stinker apa, medan någon faktiskt kanske tycker att apa luktar mumma, som luktar öl med kryddor i... och doftr det kryddor så kan det innebära tusen andra saker: curry och svartpeppar luktar helt olika (och indisk saffran är inte saffran det är gurkmeja som smakar skit i lussekatter upptäckte jag en dag förra veckan). Något kan dofta jordigt, pudrigt, dammigt, rent, blommigt och kaffe lukktar bäst i världen punkt slut. Oftalmologi - läran om dofter. En vetenskap inom de faktiskt försöker finna namn på särskilda dofter - utan sådana kan vi aldrig riktigt tala om vad det är - förutom att det doftar som något annat. Det är skumt egentligen - men vi tänker inte på det...

 

Vad är en text, och vad är en bra text? Varför förtjänar någon t.ex ett litteraturpris?

om en dekonstruerar litteratur t.ex. så är det en historia som framställs genom en berättelse - litteraturvetenskapen skiljer som bekant på historia och berättelse. Den historia jag har kan så att säga berättas på tusen olika vis. Det finns inte bara ett enda. Det handlar om perspektiv, sekvens, analepser och prolepser, tema, tempus, ordval, ordmängd och ordning. Alltså handlar god litteratur om en förbaskat massa avvägningar och planeringar vi aldrig som läsare behöver hantera - vi blir serverade någons ofta gedigna arbete. Böcker borde vara asdyra! Vi som arbetar med text vet hur jävulusiskt knivigtdet kan vara att välja rätt ord. Ett litterärt verk behöver dessutom en fiktiv historia... sedan handlar det så himla mycket om vilka ord en väljer och i vilken ordning en väljer att sätta orden. Det handlar mindre om grammatisk korrekthet - det handlar om att använda orden i en viss ordning så att de väcker något - en sann konst. Som när Märta Tikkanen skriver om sin alkoholiserade före detta man "Varje dag har jag saknat honom, inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka". eller när Beate Grimsrud skriver fram den mest fantastiska mening jag läst: "Hon är vacker som jag, men på henne syns det bättre". Men varför skriver vi????? VARFÖR???

 

Alltså varför ligga vaken och ha tråkigt när det finns så mycket som en inte har pejl på.... så mycket en vill lära sig och förstå... hur ska jag hinna?

Nya böcker, nyvakna bebisar, vin, The walking dead, Billy Joel, skor, springa, skogen, Jämtland, kattungar, piano, saffran, tulpaner, silver, skratt, öl, choklad, kanelbullar, jeans, klippor, solen, sälar, barn, kramar, kuddar, kakor, solglasögon, filtar, ljus, gamla böcker, målning, gamla hus, sova, barnskratt, värme, grön, röster, kanel, kaffe, apelsin, sandelträ, stenar, getost, ord, Stockholm, skratt, IFK, svart, sång, hundvalpar, vänskap, Girls, moussaka, omtanke, tystnad, leenden, änglar, Ramlösa, systrar, cykla, medkänsla, äpplen, bröder, tapas, vingar, ensamhet, bryggor, ordning, ost, berättelser, tankar, nagellack, dimma, saltvatten, kaffedoft, papegojor, vågskvalp, elefanter, smeknamn, kunskap, Grekland, spel, champagne, basilika, dansa, fnitter, lockar, morgon, P1, klappar, rena lakan, lussekatter, hallon, Göteborg, eld, luffarvantar, lunch, arbetskamrater, gå, Monty python, kranar, mozzarella, polkaglass, mod, Harry Potter, västkusten, mörker, kullersten, brev, Catarinas morgonkaffe, pennor, soffan, opera, lekar, kexchoklad, lugn, hjälpsamhet, fläder, texter, konjak, cocos, koriander, Spotify, Life of Brian, presenter, lemurer, barnslighet, simma, danska, kakdeg, oljefärg, samförstånd, gapskratt, keramik, havet, smoothie, bio, timjan, fritids, mytologi, grusvägar, skrattrynkor,  panna cotta, lapptäcken, duschar, Roald Dahl, frukost, vildkaprifol, hjärtan, livemusik, gränslöshet (nations gränser note bene), björnbär, shorts, BANG, fotoalbum, bibliotek, familj, Blekinge, SAOL, radiodokumentärer, tåg, förtroenden, springskor, sommarfjäll, fyrar, introversion, glögg, Göteborgsromantik, superlim, bebisfötter, ugglor, motstånd, filosofi, vattenpölar, kartböcker, teoretisk fysik, Hungerspelen, kolkritor, vinlunch, akvarell, igelkottar, sagor, skumtomtediskussioner, grönkål, soluppgångar, ungdomar, kronärtskocka, skicklighet, dogma, språk, ansiktsmassage, ikonbilder, Frida Kahlo, hallonlakritskola, kyrkor, zombiefilmer, roiibos-te, sandstränder, smekningar, tvål, armband, olivinasten, fotboll, tvättmedelsdoft, pastellkritor, clementiner, oliver, spa, basgångar, mosaikfönster, tänkaren, Albert och Herbert, pussel, bakning, skägg, tröst, kantareller, ordlekar, Ice age, tetris, calvados, ingefära, snökrabba, New York, Bron, torsdagar, berg, Åre, dinosaurier, soppa, bondgårdar, Lena Andersson, klinkers, kalligrafi, lakritsglass, cheesecake, Clas-Göranskor, X-men, Eddie Izzard, solnedgångar, mareld, komplimanger, skrattgropar, minnen, trasmattor, alléer, polkaskorpor, Edvard Grieg, nyårslyckor, hälsningar, baba ganoush, stearinljus, sommarblommor, sibiriska katter, Dostojevskij, insikt, utsikt, åsikt, granit, kontrabas, sommarprat, blåmusslor, överkast, trägolv, skäggstubb, seriealbum, brasor, bastu, spiskummin, strandgossar (blomman), rabarberpaj, svartpeppar, kylskåpsmagneter, lp-skivor, Stephen Lynch, maskrosbarn, studenter, vila, kardemumma, Magasinsgatan, flätor, konst, såpbubblor, fotografier, vulkaner, teater, nätter. 

 

Läser en artikel med filosofisk inriktning. Den handlar om att skolan i samtiden inte har något gemensamt innehåll vilket filosofen i fråga menar är en brist. Generellt så ogillar jag skolkritiska artiklar om de är utomvetenskapliga. Det är ofta lite för enkelspårigt betraktande utifrån att personen själv en gång i tiden gått i skolan men inte riktigt har pejl på hur skolan styrs och regleras både politiskt, vetenskapligt och inomdisciplinärt. Men i det här fallet är jag plötsligt benägen att hålla med. Kritiken går ut på att det i samtiden skola inte finns någon sammanhållen idé om vad utbildning är, och vad en männsika behöver för att utvecklas. Argumentet innehåller en idé om att skolan omöjligen kan utbilda till ett framtida samhälle då vi inte kan göra den typen av prediktioner. Således är ju utbildningsuppdraget omöjligt... men vi behöver tänka längre än så. Filosofen menar att utbildning alltid haft samma fundament "att förbättra individens omdöme" - det kan diskuteras på tusen olika plan. För om vi tänker oss att individens omdöme handlar om handlingsalternativ så har hen rätt... det är på något vis utbildningsinstitutioners uppgift... Rousseaus (stavningen till trots - orkar inte slå upp) bildningsideal under upplsyningstiden var att männsikan behövde utbildas till att möta många olika möjliga framtider, inte att samma utbildning var någon lösning. Kant menade att männsikan främst behöver utbildas till att tänka... till att tänka själv, inte till att tänka rätt i gängse form.  Det var sådana ideal som format skolan. De var inte exakta, men de var flexibla. John Dewey som menade att kunskapsprocesser behöver vara icke auktoritära och inifrån drivna och erfarenhetsbaserade... allt det där som på något vis handlat om att möta en demokratisk värdegrund. För det är en sådan som varit grundläggande för skolans arbete. Elever skall inte bara fostras till demokratiska medborgare som inser vikten av jämlikhet och likvärdighet och mänskliga humanistiska värden... de skall också mötas på det viset. Såldes är svensk skola genomsyrad av deliberativa samtal och förhandling. Det är bra för en framtid. Det är en del av den svenska framgångssgan där livskvalitet, jämlikhet och levnadsstandard varit hög och baserad på en stark stat med stark infrastruktur och stabilt socialt system. Det där finns inte riktigt längre.

         Jag håller med den där filosofen - vi har ingen gemensam idé om vad utbildning är och vilka kunskaper det är som är viktiga för framtiden - det är sannerligen inte att vara en tänkande männsika med god omdömesförmåga... Istället är det en människa som scorar högt i OECDs' kunskapsmätningar... Det är vårt gemensamma fundament för god utbildningskvalitet idag. Svenska elever halkar efter i t.ex PISA... diskussionen centreras kring att skolan är dålig, att lärare failat och att elever generellt är kassa människor.... Finland scorar bra... Ingen funderar över vad måttet betyder...eller att Finland i övrigt har ashög arbetslöshet och inte scorar så högt i livksalitet... vad säger PISA? Vad har PISA för betydelse - ens ur ett konkurrensperspektiv? Det är en chimär... det är enbart ett mått - som inte betyder ett skit... I testvaliditets perpsektiv har jag fått lära mig att ett test behöver ha ett tydligt syfte och konsekvens - annars ska det inte genomföras. PISA är ett jämförelseverktyg som visar vissa aspekter av OECDs medlemsländers relationer. Det som inte visas är att skolornas innehåll, läroplaner, pedagogiska intentioner, värdegrund, villkor, soe, etc etc är olika. PISA har inga verkliga konsekvenser.... eller jo... PISA har verkliga konsekvenser... och det är här saker och ting på riktigt barkar åt fanders....

        Så här är det lite enkelt... När elever halkar efter i PISA mätningar, vill vi åtgärda detta. Vi vill att våra elever skall scora bättre för att vi ska verka mer konkurrenskraftiga på en internationell marknad som inte ens är en marknad... skolresultat går inte att sälja... de är bara performativa for show...de är fiktiva värden som skall användas i utbildningspolitiska syften,  de betyder ingenting i sig själva - de har inget monetärt värde - dess värde är endast jämförande (på felaktiga grunder om du frågar mig). Sååå för att åtgärda det - inför vi åtgärder för att stärka de moment som ingår i PISA... vi ändrar läroplaner, lärarutbildningar, testsystem, betyssskalor, och utbildningssatsningar etc för att höja våra resultat i internationella tester. Förändringar i skolan tar tid, att införa andra moment gör också att andra moment måste tas bort... i det mätande system som vi nu begagnar är det lättast att ta bort det som inte är mätbart - det vi generellt kallar för sociala, mjukare, estetiska icke mätbara värden... Så inom några år, kanske våra svenska elever klättrar en aning på PISA mätningarna... då kommer de att få ett pris! Nä det kommer de inte... men de kommer att ha skolats i en verksamhet där de hårdare värdena och konkurrens råder. Det märks redan nu.

       När jag studerar elever, eller när jag talar med dem, är betygen ett incitament till så mycket. De är ett konkurrensmått - de avgör om en kommer in på gymnasiet, de avgör på vilket program och på vilken skola - redan där pågår en sortering. Betygen är likt en bytesvara - de betecknar ett värde på individens ansträngning eller värde. Eleven kan byta lydnad och anpassning mot högre betyg. Betgen är ett incitament till att inte göra motstånd, att spela med och anpassa sig. Det förvånar mig, det förundrar och ta mig fan om det inte skrämmer mig lite också. En styrka med den svenska skolan och dess nyinstiftade strävan att skapa entreprenörer har varit öppenheten för den fria kreativa tanken och möjligheten att tänka större. En styrka har varit att den jämlika grunden kan skapa ett jämlikt utfall... det där finns inte längre. Vår gemensamm idé om utbildning handlar i samtiden inte så mycket om vad den skall innehålla för att vi vill ha en viss demokratiskt fritt tänkande människa - vi vill ha individualister som var och en scorar bra och är mätbara... innehållet är inte så jävla intressant - bara utfallet går att mäta och att det går att mäta högt... världens bästa skola kanske inte går att mäta?! Världens bästa skola kanske bara fostrar nåt så trivialt som kreativa goda männsikor som bryr sig om andra... vem fan vill ha såna?

 

Lång dags färd mot natt, men tankar uppkommer inte ur intet – de är väl som rhizom antar jag.

Det påstås att människans starkaste drivkrafter i livet är aggressivitet och sexualitet – det är kanske så. De senaste veckorna har jag kommit att fundera över rädslans kraft. Kanske är det så att rädslan är grunden för både aggressiviteten och sexualiteten. Vi är liksom alla rädda på olika plan. Tanken väcks och förstärks i den senaste tidens offentliga samtal kring främlingar. Jag skriver främlingar, och menar de som vi inte räknar till ”oss”. Flyktingar, andra trosinriktningar med extrema uttryck (men där räknas också de icke extremistiska in understundom). Jag tänker att rädslan är en nyckel, likväl som den är en orsaksförklaring i den mån vi önskar sådana. Människor är rädda för det de inte förstår eller inte känner igen. Rädslan skapar ett begär att förstå, eller ett begär att slå ifrån sig och inte vilja bjuda in eller acceptera. Rädslan har i sig olika grund. Argument och fundament som handlar om att vara rädd för att saker och ting skall komma att förändras, rädsla för att någon annan skall få det en tänker och tror borde tillkomma en själv. När människan är rädd sticker hon huvudet i sanden eller reagerar med aggressivitet. Själv är jag sällan rädd. Det låter kanske konstigt, men jag har arbetat en hel del med det där. När jag blir rädd, blir jag också arg. Men det händer sällan att jag är rädd. Det är svårt att tala om eftersom det kan vara eller låta förmätet. Men jag har varit rädd så att det räcker. Rädslans fundament känner var och en sällan till, ens när det gäller den egna rädslan. Sökandet efter ett fundament handlar om att gå till botten med frågan och reda ut vad den grundar sig i. Det gör vi sällan. Vi nöjer oss med känslan av fara. Det finns saker och ting som är farliga – det är inte det jag säger – men rädslan i sig är inte verklighet – den är en fantasi om fara. Jag har talat om detta förut, men mer på ett individuellt personligt plan – dit kommer jag så småningom. 

Möjligen är det ett fatalistiskt synsätt, det som sker det sker. Jag kan vidta åtgärder för att faran inte skall bli verklig, men har jag tid att låta det begränsa mig? Det finns många saker att vara rädd för. En kan vara rädd för att göra bort sig, rädd för saker som väcker fobiska känslor, rädd för att tappa ansiktet, rädd för att komma till skada, rädd för att förlora någon eller något som betyder mycket för en. En kan vara rädd för att tappa ansiktet, rädd för att uppleva obehag, rädd för att göra någon annan illa, rädd för att dö. En har rätt att vara rädd – men har också rätt att inte vara det. Rädsla kan vara ett val.

För ett tag sedan upplevde jag hur en bekant till mig, vid upprepade tillfällen behandlade en annan bekant illa. Hen kom med spydiga kommentarer till personen ifråga och uttalade sig negativt om personen bakom dess rygg. Det var obehagligt, vilket jag också sa. Eller jag sa att det inte hjälper – den kritiserade blir inte bättre, eller förstår inte bättre hur den bör agera för att en är spydig.  Spydigheter och kritik och taskiga omdömen om ens person leder snarare till rädsla för att göra och vara. Den som en upplever har felat får däremot möjlighet att förstå och ändra sig om en ger mer raka önskningar, där det finns ett positivt handlingsalternativ. Funderade en del över det där. Om varför den där personen och många andra snackar ner eller är spydig och ibland otrevliga. Det är inte särskilt konstruktivt och gör knappast skillnad... varför blir det då så? Kommer fram till att det kan handla om rädsla. Personen som fällde tråkiga kommentarer ser inte sig själv som socialt värdefull (min tolkning) och höjer sitt värde genom att racka ner på den andre – ett sätt att ställa sig själv i en högre position eller rang om en nu vill tala genom hierarkier. Rädslan att vara lägst ner i hackordningen föranleder så att säga ett begär att sätta sig själv i en högre position. Psykologiserande kanske – men tanken funkar som analys.

Det funkar också som analys för hur människan inte klarar av olikheter och det främmande. Säg en sådan sak som främlingsfientlighet. När jag granskar vad den beror på, handlar den ofta om ett fundament bestående av  rädsla. Eller den uttrycks som en rädsla. En rädsla för att ens kulturella preferenser kan komma att ändras… att en inte skall få sjunga sin nationalsång och vifta med sin flagga…(I dess mest primitiva uttryck). Som om det vore en mänsklig rättighet och villkor för att överleva. Den tar sig uttryck i meningslösa uttalanden om att rädda ett luciatåg eller vilka omöjliga hot en nu tycker sig se. Den kommer fram då det uttrycks att de tar våra skattemedel… eller att de stjäl våra jobb…och samtidigt lever på bidrag och allt vad det nu är. Det är Toyotafrågan: varför, varför varför… tills endast rädslan återstår som motiv.

Rädslan kan också vara ganska så ful. Jag har bekanta som exempelvis misstror alla andra människor. Det tar sig uttryck i taggighet, misstänksamhet och det är rätt så osexigt. Jomen osexigt är ett bra ord för att det kan väcka känslan av att inte riktigt vilja vara nära den där personen som är misstänksam och misstroende. Eftersom en själv alltid är misstrodd och misstänkt, trots att en vill gott.  Jag känner personer som inte åker kollektivt, inte vill parkera sin bil i stan, inte lämnar sina saker utom synhåll och generellt betraktar alla andra männsikor som främmande, farliga och potentiellt illvilliga. Jag har svårt att relatera till det. Svårt på så vis att jag funderar på vad det säger om personen ifråga. Varför tro att andra har dolda och icke godsinta intentioner?

Det är som att vara liten och rädd för mörkret. Rädd för att det kan finnas någonting som inte syns.

Utanför min arbetsplats, på en angränsande tomt bor en hemlös man. Paradoxalt. En hemlösman bor egentligen ingenstans – själva definitionen av att vara hemlös är väl att en inte har någonstans att bo… han bor eller vistas i alla fall där. Vi kom att tala om honom häromdagen. En kollega frågade om jag var rädd – eller hen undrade om en borde vara rädd…? Jag svarade att jag inte är rädd och inte ser någon som helst anledning att vara det. (Frågan föranleddes av att det saknas ute belysning och att det kunde vara obehagligt att gå ut på kvällen). Samtalet fortsatte med att jag menade att hemlösheten i sig inte gjorde mig mer rädd för honom än för vilken annan man som helst… d.v.s. inte alls. En sådan rädsla skulle ju grunda sig i att jag skulle tro att hemlösheten gjorde honom extra farlig… vilket jag inte tror. Om det nu inte är så att hemlöshet är smittsamt. Jag gillar liksom att bo inomhus. Min kollega började fundera på det där och min tes att vi nog mest är rädda för att bli skrämda… För det var väl egentligen det som den hemlöse mannen kunde förorsaka… i trädgården… i mörkret… på andra sidan staketet.

Att vara rädd stjäl energi. Ofta onödig energi. Det finns så mycket verkliga faror som vi aldrig ens kommer i närheten av. Terrordåd t.ex. Visst kan en vara rädd för det. Men om skall vara pragmatisk så är det farligaste stället en människa kan vistas på, sitt eget hem. Är en dessutom kvinna är sannolikheten större att en dödas av någon närstående än av en terrorist… jag kan omöjligen gå runt och vara rädd för att dö hemma även om sannolikheten är så massa mycket större att något skall hända mig där. Därför väljer jag att inte heller undvika offentliga platser eller gå runt och vara rädd för att en bombman skall vilja ta livet av mig. Rädslan är liksom farligare för mitt välbefinnande än vad risken att något skall hända. Händer det, så händer det ändå. Oavsett hur rädd jag varit.

Jag kommer att få uppleva förluster. Förra veckan hände något av det värsta jag kan tänka mig. Det hände någon jag älskar. Det var en verklig fara. Den går inte att vaccinera sig mot. Det kan hända i morgon också. Mitt liv kan ändå inte få bli begränsat av risken att det kan ske igen och igen och igen. Jag kommer att göra bort mig. Jag kommer att såra någon. Jag kommer att skada mig. Jag kommer att göra dumma saker. Jag kommer att förlora. Jag kommer att säga något jag ångrar. Jag kommer att förlora någon jag älskar. Jag kommer att må dåligt, gråta och sörja. Det är sånt livet är.

En gång slockna alla stjärnor. Men de kan lysa utan skräck. 

 

 

Det här är del 1. Den behövs för att jag skall kunna resonera kring rädsla.

Bläddrade igenom mina mobilbilder för att göra en rensning igår. Jag fotar ofta av texter eller textsekvenser jag gillar, behöver eller bara vill fundera lite på. Stannar till vid en avfotad dikt av Edit Södergran. Jag minns inte att jag fotat av den. Jag minns inte varför. Ser på tidsangivelsen på fotot att det är gjort i vargtimmarna - då jag oftast ligger vaken och gör ingenting. Nog sa den mig något just då. Jag får en fin känsla när jag läser den.

 

 

Vad fruktar jag? Jag är en del av oändligheten.

Jag är en del av alltets stora kraft,

en ensam värld inom miljoner världar,

en första gradens stjärna lik som slocknar sist.

Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!

Triumf att känna tiden rinna iskall rinna genom sina ådror.

och höra nattens tysta flod

och stå på berget under solen.

Jag går på sol, jag står på sol,

jag vet ingenting annat än sol.

 

Tid - förvandlerskans tid - förstörerska, tid - förtrollerska,

kommer du med nya ränker, tusen lister att bjuda mig

en tillvaro som ettt litet frö, som en ringlad orm, som en klippa

mitt i havet? 

 

Tid - du mörderska - vik från mig!

Solen fyller upp mitt bröst i ljuvlig honung upp till randen.

Och hun (sic) säger: en gång slockna alla stjärnor,

men de lysa alltid utan skräck.

 

(E. Södergran, 1918; Septemberlyran)

 

Jag är ingen stor fan av poesi, men tänker att det mest beror på att jag sällan ger den tid. Men - det är ju tanke i taxt. Vad kan vara bättre? Ja det är förstås också känsla genom tanke i text. Jag borde vara ett fan. Jag förstår ju att poesi skall väcka den egna känslan/tanken. Texten blir något i mina ögon...very poststruk.... men i alla fall. Jag tänker att Södergrans text handlar om att inte vara rädd, att inte tillskriva sig själv för stort allvar och betydelse. Saaker och ting sker ändå. Rädslan stjäl tiden. Den handlar om att våga ta plats i sitt eget liv, att vara uppfylld och inte låta tidens gång (rädsla för döden) förstöra det som kan få vara... men det där är min tolkning - EN GÅNG SLOCKNA ALLA STJÄRNOR, MEN DE LYSA ALLTID UTAN SKRÄCK. Lyste de med skräck, vore de inte lysande och därmed inga stjärnor. Ja men i alla fall... igår när jag bläddrade och fann den där dikten som nästan har 100 år på nacken kom jag att tänka på en annan dikt. En dikt som på olika vis förföljt mig genom livet. Den dyker upp i olika sammanhang och jag har en särskild känsla för den... talar om Kent Anderssons "Vingen". Det händer att hans texter betecknas som proeletär poesi, i nedsättande ton. Det har jag svårt att förstå. Som arbetarklassens erfarenheter i ord inte har ett eget värde i... å andra sidan är det väl exakt detta som dikten handlar om? touché liksom...

 

 

Vi går alla omkring men en vinge som vi inte kan flyga med

som blir en puckel för oss som vi måste smyga med.

Vi hade nog alla kunnat flyga om inte alla självutnämnda vicevärdar,

skolmästare, konstaplar och alla dom praktiska, taktiska, nitiska, kritiska, anemiska,

akademiska felfinnarna med pekpinnarna hade sagt:

 

 

 

Vissa saker får inte hända.

Barn får inte dö.

Ibland händer det ändå. Hur ska en förstå det? Hur går det ens?

I går lämnade min brors lille pojke den här världen. Kvar finns hans far, hans mor och en liten storasyster.

Lille Love. en sån liten kämpe som bodde i den kroppen.

Född med ett hjärta som inte orkade låta honom fortsätta leva. Han blev 4 månader. På 4 månader hinner en liten människa ta stor plats i många andra hjärtan. Hjärtan som desperat försökte slå för hans skull.

Han log och jollrade, höll koll på sina kära. Han var någon. Han är någon.

Idag känns det svårt att finna någon mening i att något sådant sker. Han var i de bästa händer, i de varmaste famnar, bland de allra kunnigaste experter och omgiven av kärlek. Det kan vara till tröst.

Jag läste här om dagen ett citat som löd: Du är inte en kropp som har en själ. Du är en själ som har en kropp.

Det betyder på något sätt att själen finns kvar.

Jag är inte religiös. Men jag vill tro att Love finns kvar på något vis. I tankarna på de som älskar honom. Kanske han finns kvar som en själ på en bättre plats. Det som är Love. Jag tänker att han inte har ont, att hans själ kan få leva utan det där hjärtat som kämpade så för att han skulle få göra det.

Försöker arbeta idag. Det är svårt när tankarna är någon annan stans. De är hos min bror. Min goda hjärtevarma lillebror. Han är så klok och så fin. Jag försöker förstå hur det är att tvinga lämna den där lilla kroppen där Love fanns. Det krossar mitt hjärta. Bad things happen to good people.

I dag är mina egna bekymmer och vedermödor helt meningslösa. Försöker finna tröst.

 

Ingen förstod vart Du blev av
men fast Din vagga är en grav
tror jag Du fann en öppen dörr
som barnen gör
Till rum med änglar att få se
dom lär Dig leka, ser Dig le
Åh - om jag kunde vara med!
Det är Dig jag älskar

Det är Dig jag älskar!
Och en gång skall tystnad
ge upp för sång
Då skall min tunga
få ny kraft att sjunga
att inte ett enda barn
fick förgäves liv nån gång

 

 

 

Jag tror att jag generellt är rätt så positiv. Jag tror på det goda i männsikor. Ibland blir jag motbevisad och då får det liksom vara så. Ibland drabbas jag av världssmärta (weltschmerz). Jag tänker att det kanske är uppbyggt av att försöka se det goda när den ena efter den andra tragedin inträffar.  Igår var en sådan dag. Idag är det inte det. Weltschmertz är väl per definition ett mer ihållande sinnelag...jag nöjer mig med en dag då och då - livet är ju rätt gôtt för det mesta...

      I går morse fick jag ett meddelande från Facebook med anledning av en anmälan jag gjort kvällen innan. Sidan heter "Flyktinganläggningskollen Göteborg" - eller hette - den är borta nu. Anmälan hade till att börja med ingen verkan. Sidan ansågs inte strida mot Facebooks gemenskapsregler. Sidan listar lokaler som används som flyktinganläggningar. Understundom görs inlägg som beskriver var "skäggbarnen" bor. Sidan säger godnatt till sina anhängare med textraden ur en låt: "min drivkraft är ett iskallt sinne en fackla och en dunk bensin". Sidans profil anges ha syftet att stoppa mångfald... där har funnits en "köpfunktion" där en kan beställa tändstickor. Sidan följer andra sidor som har med bränder och rasistiska förtecken att göra. Skäggbarnen är de ensamkommande flyktingbarnen.

      Barn är alla männsikor under 18 år. Så säger barnkonventionen. Barn har rätt till ett hem, ett namn, föräldrar, mat och vatten för dagen, utbildning och att inte utsättas för våld och fara. Så säger också FNs barnkonvention. Men Facebook säger inte att det hela strider mot deras gemenskapsregler. Dessa regler står tydligen hierarkiskt över barnkonventionen. Jag anmäler gång på gång och också till polisen - som i alla fall tar anmälan på allvar. Hur kan det vara försvarbart att stå bakom en sådan sida? Syftet är väl knappast att bara ha koll?! Koll på vaddå? barnen? Det är barn. Och det gör mig så förbannat ont. Det är barn som tvingats lämna sitt hem, sina föräldrar, sin trygga försörjning för dagen, sin utbildningen och som flytt från våld och fara. Allt det som brnkonventionen säger att de har rätt till. De är ensamkommande. Det ligger i sakens natur - de är ensamma. De är BARN. Sidan listar även andra flyktingförläggningar. Det är lika förbannat illa. Men de flesta brukar ha någon liten moralisk rest kvar i sitt iskalla sinne åtminstone för barn.

     Det är så här rasism ser ut. Den grupperar och klumpar ihop och bygger på jämförelser och hierarkier. Den betecknar utifrån hudfärg. Ett barn med färgad hud är inte ett fullvärdigt barn. Betänk en sida som talar om vart förskolor finns med uppmaningen att ta med en fackla och en dunk bensin. Det är samma sak. Det är barn. Att det plötsligt låter väldigt hemskt och verkligt när vi tänker oss att kasta in en molotovcoctail i en svensk förskola så är det för att vi dras med en strukturell rasism där vi gör skillnad på oss och dem. Det är samma sak. Det är barn. Och det gör mig så förbannat ledsen. Att barn inte får vara barn...utan att de skall vara "invandrare, flyktingar, blattar, migranter, utlänningar, de andra..." det skall ingen behöva vara. Men barn är extra skyddsvärda på alla sätt. Är också beklämd och ledsen hur debatt och offentliga samtal handlar om jämförelser. Hur mycket en flykting kostar... Vad kostar ett liv? MIn vän B talade här om dagen om "AB Sverige" och vad som krävs för att fortsatt välfärd, i relation till befolkningstillväxt och ålder. Sverige klarar sig i nuläget inte på egen hand i the long run. Vi får arbetsdugliga medborgare där den "dyra uppväxten" redan är betald..." det går inte att räkna så heller. Politik kan inte räkna längre än fyra år. Jämförelser görs också mellan flyktingar och äldre. De står inte ekonomiskt emot varandra som sagt. Inte mer än flyktingar och jas plan... om en ska vara krass. Jag är fullt medveten om att integration är svårt - att det skapas problem och att situationen är svår att lösa både vad avser den ekonomiska situationen, sysselsättnig och allokering. Men som medmännsikor och mänskliga varelser kan vi inte säga nej. Diskussioner om att det gnager på den svenska kulturen och våra svenska traditioner är bara bull shit. Jag vet själv inte vad svensk kultur är... och får inga svar då jag undrar. Är det midsommar? Den regleras mig veterligen av ideella krafter och folks privata firande och fester eller av föreningar...  Solen är uppe länge, fylla och små grodorna... känns inte direkt hotat. Är det Lucia? ett helgon från Syracusa som fick sina ögon utstuckna för att hon vägrade avsäga sig kristendomen? Very svänskt. Eller är det svenskens artighet, tacksamhet och ärlighet som är i farozonen..? Kan inte just svenskens artighet, tacksamhet och ärlighet i så fall vara nyckeln till sitt eget problem... Jag har bott i Sverige i 40 år. Jag vet inte vad som är "svensk kultur". Vi äter med kniv och gaffel - det gör de inte i t.ex Oregon. Vi använder osthyvel. Vi har allemansrätten och därmed rätt att vistas fritt var vi så önskar i svensk skog och mark. Vi har yttrandefrihet, pressfrihet och hyfsad jämlikhet (än så länge - de som vill förbjuda/begränsa det är förstås "svenskarnas" eget parti SD). Värden är viktiga att bevara så länge de inte utestänger och nedvärderar andra. Respekt, medmänsklighet och jämlikhet...om det är typiskt svenskt och svensk kultur.... handlar det ju inte värden som går att försvara genom att inte visa respekt, medmänsklighet och jämlikhet.

     All de här tankarna är ganska tunga. De får finnas en stund och vara tunga. P kommer hem och ser att det är tungt. Då finns den där. Respekten, medmänskligheten och jämlikheten. Jag säger att jag är så ledsen och lite rädd. Rädd för alla de onda krafterna. RÄdd för att de isakalla skall som de säger "ta makten" (då de uppenbarligen inte anser att makt är något relationellt som en tilldelas genom representativ demokrati). Rädd att mina rättigheter och mitt värde som kvinna skall begränsas. Rädd för att min dotter inte skall få vara fullvärdig medlem av svenska samhället. rädd att jag själv som andra generationens invandrare kan komma att registreras och when the going gets tough, förlora min medborgerliga rätt att rösta. Rädd för vad som händer när de som betecknas som icke-svensk eller icke-vita skall förlora sin fullvärdighet, rädd för vad som händer när yttrandefrihet och pressstöd kan kringskäras. Allt det här är verkliga förslag och motioner från våra nya riksdagsmedlemmar. Jag är rädd och ledsen för att männsikor jag känner - tänker att detta är rätt och riktigt. Men P som äger det där med respekt, medmänsklighet och respekt och därtill ett stort mått människokärlek säger. Var inte rädd. Det goda har på sätt och vis redan vunnit, eller i alla fall så har det goda ett övertag. Sedan visar han mig hur kommentarsfälten på sidan som Facebook vägrar lägga ner, är full av motkraft. Han påminner mig om hur många männsikor som kommit och hur hårt samhället arbetar för att finna plats åt barnen, han påminner mig om att både ideella krafter och organisationer kämpar, jobbar och mobiliserar sig.  Han uppmärksammar mig på våra barn. På våra vänner. Och jag inser att de goda krafterna ännu finns. Och att det ännu finns anledning att vara en röst som uppmärksammar andra på vikten av att vara en av dem som stod emot. Avslutningsvis - utifrån tidigare resonemang om hur märkligt det är med gränser - en liten text från Promoe "Sverigefiende/Fest mot våldsgrupp" (ja istället för hets mot folkgrupp) ) som min lill V skickade till mig här om dagen.

 

 

 

På Island. Här har jag aldrig varit förut...well nu har jag det. Tankar om språk och dialekter och olika egenheter snurrar... Vandrar runt och läser på skyltar, det är mer spännande än det låter... isländska är ett märkligt språk och på något kul vis går det att fatta en hel del av vad det står... även om det knappast går att uttala. Tänker också på det där med I och På. Alltså en är i Sverigen men på Island. En är på Gotland men i Visby.  Jo men det är väl kanske På om en är på en ö. Jag bor ju på Vrångö. Å andra sidan heter det I Australien... Egentligen är det väl så att om det är ett land så ska det vara I - alltså en är I Island men på Öland... Ändå säger vi på.... Det konstiga är att det hela förmodligen är mer inrikat, alltså att det ärvs ner i språket utan den egentliga distinktionen mallan ö eller fastland eller land. Tänker på att vi i Göteborg säger I Göteborg men PÅ Hisingen - eftersom Hisingen är en ö...även om vi sällan tänker på det som så... jaja... Det är lite kul med lokalitet space och place som gör något med språket. Isländskan är t.ex könad...vilket innebär att ett tack eller ett hej har en lite annorlunda intonation beroende på om det är riktat till en man eller kvinna... vilket har oanade konsekvenser kan jag tänka... ibland vet en ju faktiskt inte...ibland vill männsikor inte köna sig själva... ska en ge fan i att tacka och heja då eller...? Läste här om dagen om det Göteborska duet som uttalas mer som ett dû... att det inte är ett generellt Du. E dû go eller... betyder inte är Du go eller...Du och dû har två helt olika betydelser... Jag gillar verkligen språk, till nördighetens gräns och tillbaka. Fascineras av vilka ord som används på olika platser i olika sammanhang av olika personer (ex jag säger vis/andra säger sätt; jag säger bredvid/andra säger jämte; jag säger: inte som jag/ andra säger inte som mig ...även om/fast det är fel... etc), Jag hör sånt... det finns inga egentliga rätt och fel - det vet jag...språk är och ska vara föränderliga. Jag gillar språkmelodier, röster, dialekter och uttal. Skulle kunna somna behagligt av att någon läste väderleksrapporten på finlandssvenska...har en student som talar svensk med estländsk brytning - det är så vackert! Har till och med börjat se något skönt i skånska. Det skulle kunna ha något med en musikalisk intelligens att göra. Det skulle också kunna bara vara jävligt nördigt. (Och det ena kanske inte heller utesluter det andra). Jag älskar ord och hur ord kan betyda olika saker... och tycker också att det är kul att diskutera det... det tycker inte alla...har jag förstått. Jag gillar hur ord har stammar som gör att det går att härleda åt olika håll.. tänk t.ex misogyn. (kvinnohat) - motsvarande alltså manshat är misandri... där emellan finns androgyn som är en sammansmältning av andro och gyn..som ger att det också är något mellanting mellan det vi förstår som binärer - vi har andrologi och gynekologi som egentligen handlar om mannen och kvinnans biologiska varande...men i praktiken mest handlar om manliga och kvinnliga könsdelar dådå... och för de flesta är det där helt ointressant... alltså att fundera över.

       Därför...(lång dags färd mot natt) funderar jag (ännu) över vad det är som avgör vad nationaliteter kallas... Svensk, Norrman, Finnländare, Ålänning, Britt, Malaj, Marockan, Kines, Australiensare, Lankes, Monegask, Gahnes, Iranier, Monegask, Malines...jag gillar ordning. Tänkte det kanske finns en systematik. Typ att om landet slutar på -Land...som i Finland så heter det -ländare...men nix pix... england= engelsmän... Lettland=letter... Zwasiland = Zwasilandianer eller nåt... Det är helt enkelt språkliga nycker som gör att det blir olika. Språk är sådana... Vi bara lär oss och om vi inte vet vad folk från Tanzania kallas så kallar vi dem folk från Tanzania... Det gäller också städer... Göteborgare, Stockholmare, Boråsare...bygger på suffixet borg:are..Holm;are Ås;are... det skulle kunna vara enkelt så...men..; Malmö;iter, Skara;bor; Lund;ensare...det är ingen ordning på allting.. och vad kallar man folk från Gränna?? folk från Kungälv? (Kungälvor?) Wilhelmina? (Wilhelminor?)  Helsingfors (Helsingforsare?) ??? Ja alltså...om någon undrar varför jag inte hinner klippa gräset eller byta gardiner och vakta kaktusfarmen så är det för att jag har så jävla mycket viktigare saker att funder över - och så behöver jag måla naglarna ibland. Skit i mig.

Låg och slötittade på nyheterna igår kväll. På sporten talas om the Maulers kommande match i MMA, det är lite intressant då sonen är intresserad... Då kombatanterna skall presenteras, tas de fram till kommentatorn som står framför en fondvägg med förbundets logga. Uppradade framför loggan står ett antal tjejer på rad... uppsminkade uppfluffade och i bikini... jag tappar talförmågan...men min P utbrister förbannat: "Men vad i helvete gör de där??????". Ganska så påverkad av mina ständiga tirader har han fattat det märkliga. Vad gör de där - utan kläder? det finns liksom bara en anledning - de skall vara dekorativa... och dekorativ är en tydligen i den åldern utan kläder... och för vem? Well.... för männen... Betänk om det var en final i hästdressyr och finalisterna vore damer och att de skulle intervjuas inför finalen och i bakgrunden står ett antal muskelknuttar, inoljade som dekoration uppställda mot en vägg.... Sånt händer bara i Monty Python... inte i verkligheten - även om det vore fullt möjligt...och om det vore tvärtom skulel vi skratta åt det!!! Jag blir rätt så nöjd över att maken reagerar. Över att han ser hur jävla märkligt det är. Min man gillar också vackra kvinnor. Han har inget emot att kvinnor visar sina kroppar, men han inser hur jävla märkligt det bli i sammanhanget och hur kvinnan positioneras i ett sammanhang som handlar om mäns idrottsliga prestationer och tävlan...

      Hade en orväxling med en kompis här omdagen - han menade att jag inte kunde vara feminist eftersom jag inte hatar män. Han har både rätt och fel. Jag ÄR feminist. Men jag hatar inte män. Om jag skulle göra en kategorisering och värdera den så kan jag säga att jag till och med älskar män. Men det finns element som jag inte kan förstå och acceptera och tyvärr så relateras de till hur män inverkar på kvinnors liv. Nej - jag generaliserar inte - men det finns strukturella faktorer och skeenden som det inte går att bortse ifrån eller förklara bort. Alla män är inte hustrumisshandlare, alla män är inte våldtäktsmän, men majoriteten av hustrumisshandlarna och våldtäktsmännen är män... det är inte den enskilde mannens fel - absolut inte - och det är definitivt inte kvinnans eller kvinnors fel.

 

Jag hatar inte män - jag älskar män.

 

Men det finns sådant som skapats i ett patriarkat som jag aldrig kommer att acceptera. Nedan följer en av de inledande kommentarerna på Flashback på ämnet "Behövs feminsim?"...tja jag vet ju att flascback är där trollen bor... men troll talar också utifrån den diskurs de befinner sig i - diskurser skapar subjekt och troll har väl också någon typ av "jag" (?)....  Innan det hinner komma någon allvarlig kommentar - skapas tråden utifrån detta, och det fortsätter i samma stil i kommentar efter kommentar - (och så en liten kommentarstråd om att maskulinism som lyfter männens sida borde vara på sin plats.... tja samhällen världen över är patriarkat...så maskulin hegemoni råder redan överallt...) Till slut slutar jag läsa... Hatet  och illviljan mot kvinnor är för massivt och jag vill fortsätta älska män, men jag kan förstå hur en del uppfattar feminsim som manshat - även om det faktiskt i grund och botten är grundat i mäns hat mot kvinnor och de villkor detta producerar för oss kvinnor...well några små kommentarer från falshback... : I fetstil efter kommentaren - en liten snabbanalys av mig av vad kommentaren faktiskt innebär... Ref: https://www.flashback.org/t2258033

 

Newsflash: de ljuger om att de blir misshandlade eller våldtagna rätt ofta för att bussa killar på andra killar eller använda sig av myndigheter mot personer. Kvinnor ljuger för att skapa konkurrens om dem som objekt. Kvinnor ljuger för att kunna bestraffa med myndigheters hjälp. Killar är hjälplösa offer.
Det borde vara fritt fram att lappa till tjejer, de har inga som helst spärrar mot att ljuga om att de blivit misshandlade eller våldtagna så länge det gagnar deras syften. Det är troligen därför det är sett som acceptabelt i andra kulturer än svensk med att klappa till dem - utländska killar vet vad de håller på med. Tjejer ljuger om sin underordning. Svenska killar har skrämts från att utöva sin rätt dvs. att slå kvinnor till lydnad och det betyder ju i sin tur att killar är överordnade och skall disciplinera de som underordnats med våld... tja misshandel...vilket kvinnor sedan ljuger om... well..
Det är tjejer som inte förstår annat än våld - vilket är varför en del klappar på dem - och det är svenska tjejer som måste ha någon som säger ifrån, men det verkar det inte vara någon som törs så de går istället på de som inte rättar sig efter dem för att visa sig lojala hundar och får lite fitta som belöning. Åter igen, kvinnor skall tämjas, tuktas och disciplineras - eftersom de inet har rätt att vara sin egen. Svensk jämställdhet har gått för långt då tjejer försöker ha rättigheter, män underkastar sig, för att få sex... vilket säger en del om hur män betraktas också... som bar ute efter en sak.
Det där med att det ska vara någon intalad stolthet över att sätta "Kvinnomisshandlare" på plats handlar bara om redneck skräpbeteende, hur white trash marknadsför sig själva för att få ligga. White trash... sätter sig över andra mäns rättighet att misshandla sina kvinnor för att få ligga... alltså män har rätt till våld, mot kvinnor, men skall inte straffa varandra för att de utövar våld mot kvinnor... och förresten så vill män bara ligga...
MEN JA, skit i det och fortsätt markera att den som rör tjejer är den som gör fel så får man fitta i utbyte genom att visa sig lojal mot dem som en jävla hund. Otroligt högt och förståndigt beteende. Tvi. Kommentarer iofs överflödiga... men här syns hur kvinnan objektifieras som "fitta"... och att det borde vaara okej att ge en fitta en reprimand - genom att banka skiten ur henne.

 

Jämställdheten och feminismen har gått för långt, säger tråden. Hur kan jämställdhet gå för långt - ekvationen är ganska enkelt ur jämviktssynpunkt - om jämställdhet går för långt - väger den ju över åt endera hållet och det blir ojämställt... och det är det ju redan nu. Lite tankar om hur jag förstår att det är så:

 

1. Jag är kvinna och blir ibland klappad på huvudet- jag tål inte att det görs på grundval av att jag är kvinna. Det går bra att sätta någon mer kompetent framför mig - men då det gång på gång handlar om att jag är kvinna (ex. manlig lärare som får bättre villkor och bättre lön, trots att jag har fler år, mer utbildning och klarar av elevarbetet bättre + att jag får ansvar för fortbildning och kollegie...har förstås inte snopp och vägrar paradera i korridoren med bikini...jag är så jävla motvalls att jag borde få stryk).

 

2. När drt gäller att visa mig ute på stan, så bör jag undvika att klä mig i kort kjol. (ja nu är jag väl i princip i egenskap av ålder undantagen detta..men jag har mina erfarenheter med mig). Jag får höra (från bl.a. min make) att jag ska akta mig på krogen, att jag inte skall lämna en drink obevakad. Jag funderar på om det talas på samma sätt med killar eller äkta män? Jag brukar inte säga till min son att han ska ge fan i att våldta flickor, eller säga till min man att han inte skall lägga saker i främmande kvinnors drinkar - även om det vore det enda rätta. Det är inte - det är ALDRIG offrets fel att hon blir våldtagen. ALDRIG! Att en kvinna blir våldtagen på grundval av hennes kjol bär på samma logik att jag får lov att köra en kil genom ditt hjärta om du är utklädd till vampyr. Men kvinnor anklagas - victimblaming.

 

3. Victimblaming och shaming finns i siffror. 97% av alla anmälda våldtäkter leder inte till straffande åtgärder... det har gång på gång bekräftats att det är okej att våldta en medvetslös eller berusad tjej- gärna flera på en gång. Gång på gång blir tjejen utmålad som hora och slampa medan killar går fria och glorifieras. Tjejer har nämligen inte alltid full äganderätt till sin kropp.Det finns samtida samhällen där kvinnor som våldtagits straffas, det finns en facebooksida som heter " This is why indian girls are raped"(med anledning av kvinnan som våldtogs till döds.. alltså hennes inälvor trängde igenom slidväggen på grund av v¨ldet hon utsattes för)  den har äckligt många likes.... det är hat mot kvinnor - inget annat.

4. Äganderätten till sitt eget jag gäller också kön. varje år könsstympas 3 miljoner flickor. Kön har stark symbolisk laddning - kön kopplas till en av våra starkaste divkrafter - sexualitet - att stympa någons kön är att symboliskt angripa deras sexualitet - att göra anspråk på den. Det är en pasificeringsakt som uttrycker makt och visar hur lite kvinnan tillhör sig själv. 

 

5. kvinnor som inte äger rätten till sig själva kan också säljas som handelsvaror. varje år faller 2 miljoner individer offer för sexhandel/trafficing. 85% av dessa är kvinnor. det betyder att 15% är pojkar och det är ta mig fan inte okej det heller! Det är lika illa- dessutom är 50% av offren mindreåriga. De som köper och säljer är till 97% män.

       Amnesty international, uppgav här om dagen att de backar upp en avkriminalisering av prostitution. Därmed förlorade de mitt och en hel del andras sympatier och stöd. Jag kan se motiven bakom en avkriminalisering...jag KAN förstå, men jag kan inte se hur konsekvensanalysen har gjorts. En legalisering av prostitution inbegriper också en legalisering för köpare, hallickar och bordeller. Motivet skulle vara att möjliggöra för mindre bemedlade att kunna sälja något de faktiskt har. Att en legalisering medger möjligheten att stifta lagar, att sexarbetare skall få "arbeta i säkerhet - utan exploatering". ...öppen handel = schysst handel... men... konsekvensanalys på det då???? Nä.... Det är enkelt att kontrollera.

       Tyskland ändrade sina sexköpslagar 2001 - av samma anledningar - att motverka exploatering... En tysk dagstidning (tror det skall vara Der Spiegel) publicerade för något år sedan ett längre reportage om hur det hela fallit ut. Tyskland har blivit ett resmål för sexturister, och bordellägare köper tjejer från fattigare delar av europa.. och som vi vet har dessa tjejer ofta inget legalt uppehållstillstånd och kan inte röra sig fritt någonstans...så...ja.... traffickingen har ökat explosionsartat enligt den tyska polisen - illegala männsikor (bara begreppet...) används för att försörja den legala verksamheten med illegalt material/kött (för det är vad det är). Det har således öppnat ett antal "all-inclusive" bordeller där kunderna kan betala en engångssumma för att göra vad de vill med tjejerna..."sex så länge du vill, på det sätt du vill"... Poängteras bör att det INTE handlar om så länge tjejerna vill... och män som köat i hundratal (det står så... och jag vill bara kräkas) klagar... Tjejerna är nämligen inte så användbara efter ett par timmar.... fy fan i helvetes jävlar - jag blir så ledsen... vem i helvete vill knulla en halvt utsliten tjej som ett antal andra varit på tidigare... det är våldtäkt, den lyckliga horan finns inte. Hon är ett offer för omständigheter.

 

Det räcker med detta- det finns en massa fler anledningar. Ojämlika villkor i hälo och sjukvård, föräldraledighet kontra pension - medicinsk forskning - aborträtt - osv osv... nä jämställdheten har inte gått för långt. Jämställdhet kan inte gå för långt, den kan bara hamna i balans eller vara ojämställd. Ändå älskar jag män. Det kan tänkas kosta på - men så länge "the good ones" är tillräckligt många så går det bra.

 

 

 

 

 

 

Nu blir det flummigt och fluffigt.....Det händer att jag funderar över uppdelningen mellan kropp och själ. Ibland med anledningen av Foucault, ibland med anledning av hur jag själv fungerar. Uppdelningen kan tänkas vara någotsånär falsk. Kropp och själ, eller snarare kropp och tanke går kanppast att egentligen separera. Vi är på något vis alltid ett med oss själva. Jag lever mycket i tanken. Eller som jag brukar säga - jag befinner mig mycket i mitt huvud. Det är som om kroppen frikopplas från tankarna. Det är också det jag brukar skylla på när jag är klumpig...vilket är ganska ofta ju... Jag snubblar, trillar över mina egna fötter, slår i saker, och rätt så ofta är det som om jag "vaknar till" på en plats där jag inte borde befinna mig.... i mitt huvud har det liksom hänt en massa saker som kroppen inte är med på..och vice versa. Det är inte alltid så himla praktiskt. Men det en inte har i huvudet får hen ha i benen...vilket blir lite missriktat då det jag har i huvudet tvingar benen att arbeta lite extra. I alla fall. Fick massage här om dagen. Jag är egentligen inte överförtjust i tanken på massage. Det kan känans lite integritetsprövande och jag gillar inte alltid att männsikor tar i mig om jag själv inte är helt på det klara med personen ifråga. Den här massören skulle enligt andra ha fin känsla för integritet så jag chansade. Ganska snart var det som om kroppen blev väldigt verklig. Det blev tydligt hur mycket spänningar som fanns. Min kropp är inte helt som den ska, men jag brukar liksom tvinga den att fungera till saker den inte borde klara. Den är stark men sargad och jag är envis och använder tanken för att klara av att hantera smärta. fingrarna är inflammerade, armbågen och höften lika så. Massagen blir smärtsam. Jag fokuserar på att den läker mig, på att jag är stark, på att jag klarar av det och massören känner snabbt av att jag inte är helt som jag ska. Att armbågen är angripen, att fingrarna är svullna, att höften är låst som i kramp. Kinesologi säger hon, det kunde vara något.( Googlar senare och ser att det inte har något med kineser att göra över huvudtaget)... Det märkliga händer när massören nästan är klar. Jag är nästan i transtillstånd och hon lägger händerna över mitt huvud och trycker på ett par punkter. Jag får tydliga bilder innanför ögonlocken. Först ett starkt vitt ljus, sedan en hjärtformad mörkt rosa diamant, sedan ett blått berg och till sist ett grönt strålande öga. Upplevelsen är snudd på religiös och jag känner en innerlig tacksamhet. Tänker att jag skall minnas bilderna. De är så tydliga och starka och kommer från ingenstans. Efteråt frågar massören mig: hur mår du nu? Jag kan knappt stå på benen. Så trött... svarar att jag är extremt avslappnad men otroligt trött. Massören säger att det inte är så konstigt. Hon fick en massa energi från mig och är själv fulladdad... alltså får de göra så? Jag stupar i säng, bälgar i mig litervis med vatten och huvudet snurrar av tankar. Har svårt att slappna av. Dagen efter exploderar huvudetav en migrän som knockar mig fullständigt. Ligger helt utslagen i åtta timmar. Känner ändå en stark lycka och tacksamhet över mitt liv.

      Kroppen är som ett system, eller som en maskin där alla delar på olika vis är kopplade till varandra. Den där gamla devisen om en sund själ i en sund kropp är inte så tokig. Kroppen gör liksom det vi matar den med. Själen gör också det vi matar den med. Negativa tankar trycker ner. de trycker ner både själ och kropp. Ett destruktivt leverne gör det samma, det destruerar både kroppen och själen. Därför är det av betydelse vad vi äter, hur vi behandlar oss själva, hur vi tänker och vad vi matar vårt inre med. Det är inget konstigt med det.

      Tänker också på kroppens betydelse i det offentliga. Följer Stina Wollter på instagram. Hon hyllar sin kropp och företräder en kroppspositivism där alla kroppa får plats i det offentliga rummet. Kroppspositivismen debatteras i media. Vissa menar att en större kropp är en sjuk kropp, en ohälsosam lat kropp. Det är inget vidare. Det är snarare sjukt att den normativa kroppen är smal (och vit). Hur normen får oss att banta, skämmas och må dåligt över att vi inte är smala och vita. Det leder till männsikor mår dåligt över sina kroppar, att negativa tankar tar över, att en gömmer sig och inte tycker att den duger. Kroppen är liksom ett tecken på något, att en är lat, ful och dum, eller duglig bra och förtjänar framgång. Det är skit.

     Jag har under det senaste året lärt mig så mycket. Om vad som är viktigt, vad som spelar roll och att inte ta mig själv på så stort allvar. Jag har fina männsikor i mitt liv, såna som gör mig glad och som fyller mina dagar med kloka samtal och mycket skratt. Jag njuter av allt det jag får lära mig. Ser hur fina mina barn är. Jag får hjälp och får hjälpa och är tacksam för den position jag har och som jag har tagit. Min kropp är inte som den skall, men den funkar. Jag matar den med bra saker och ibland med dåliga. Jag tänker att den duger, att den bär mig framåt, att den förtjänar att få lite omsorg och att den tillochmed är ganska fin.  Jag är tacksam och försöker spara min diamant till andra regnigare grå dagar. Livet är fint!

en gång till.

Har sett mååånga zombiefilmer under sommaren, intresset liksom vaknade igen efter Herman Geijers sommarprat. Det är något särskilt med den där genren, något om jag inte tycker finns i vampyr eller varulvsgenren... Alltså det har kommit en hel massa vampyrhistorier de senaste åren. Vampyrer i de mest vansinniga varianter...glittrande och kärleksfulla och sådär... det funkar inte riktigt för mig. Vampyrer är också folklore... och Gary Oldman som Dracula nån gång på 90-talet var väl något... menmen. Jag skiter rätt så kapitalt i vampyrer och andra påhittingar.

 

Men det är något med Zombiegenren.

Funderar på vad.

 

Ser The walking dead, tre säsonger på två veckor. Jag ser sällan serier - särskilt inte om de har avsnitt som är längre än 30 minuter...Men "walking dead" funkar...Bromsar in lite långsamt för att låta säsong fyra vara länge - tills säsong fem släpps. (ja och så är det "Fear the walking dead" där emellan)  Det är mycket diskussioner här hemma om walkers och hur en skulle agera om... ja om nu zombieapokalypsen kommer...(eller som samboapokalypsen dådå)... Inser att det inte alls egentligen är zombies som fascinerar. Jag gillar apokalypshistorier- att fundera över hur männsikor reagerar och agerar "when the going gets tough" helt enkelt. När zombiesarna dyker upp, brukar det rätt snabbt bli lite ruffigt... Vi är upptagna med att diskutera de olika karaktärerna och hur de förändras. En gammal litteraturvetenskaplig sanning är ju att de verkliga huvudkaraktärerna är de som förändras mest under historiens gång... Helt nördigt gravallvarliga diskussioner om varför Daryl är den starkaste och mest pålitliga, eller om det är Andrea och varför Lori är en bitch och hur Rick ska orka och om det är så jävla bra att Carl är en barnsoldat... Och hur sker de hierarkiska processerna i gruppen - hur påverkas den av att någon försvinner?!

     Det är en grym illustration om psykologiska fenomen och gruppdynamiska teorier. Det går att applicera en massa teoretiska aspekter på hela historien. Inte för att det inte är underhållande i sin egen rätt, men det ger det hela en extra dimension - särskilt i diskussionerna här hemma. Våra viktiga samtal får bränsle. I början av serien handlar det mycket om att undkomma zombies, att inte bli biten (smittad) och att lära sig hur de fungerar, att hitta en säker plats och överleva. Det är spännande i sig. Vad behöver människan för att överleva, vad behöver hen för att leva? Maslows behovspyramid aktualiseras. Det är inte intressant med självförverkligande, genus, vackra saker, kärlek eller ägodelar när livet hänger på en skör tråd. Det enda som är viktigt är överlevnad och det får männsikor att göra saker de annars inte skulle. Ledare behövs och demokratiska beslutprocesser faller. Det är inget otroligt scenario. Alltså vi som lever i den verkliga vardagliga samtida verkligheten, kan unna oss att problematisera saker och ting när basen på behovspyramiden bara flyter på. Vi har möjligheten att förverkliga oss själva och tävla om meningslösa ting som vem har mest och bäst... vi kan vara selektiva och välja bort det som inte duger i våra ögon. Men som sagt, när "all hell breaks loose", finns inte plats för pretentioner. Det är spännande. Vi diskuterar mycket hur vi själva skulle agera,  vart vi skulle ta vägen, spridningseffekter, de tre sårbara E-en: ekonomi, energi, ekologi. Vem vi skulle bli. Om det skulle funka att vara solidarisk, eller om en skulle tvingas sprida ut riskerna?!

     Ju längre serien pågår desto mindre fokus får de smittade. Alltså zombiesarna blir mer en förhindrande omständighet och något som gör vardagen extra problematisk och villkorad. Det handlar inte längre om att förstå vad som hänt, eller om hur zombiesar klickar och kan elimineras, utan om hur grupper och männsikor klickar i extrema situationer. Det är RIKTIGT spännande. Gruppen blir viktig och ju viktigare gruppen blir desto sårbarare blir den. Jag funderar över hur medvetet manusförfattarna har använt sig av gruppdynamiska teorier för att få oss att tänka till...eller är det bara jag? I en extrem situation där den levande männsikan är i minoritet och ständigt hotad, föreställer jag mig att de levande samlas in och grupperar sig. I serien stämmer det till en viss punkt, då gruppen tillslut består av en kärna individer som inte gärna släpper in andra individer. Desto längre gruppens kärna håller - desto mindre benägen verkar den att släppa in andra. Nya individer kan vara svaga länkar som gör gruppen mer sårbar - dessutom ökar den känslomässiga risken. Att bry sig om någon innebär risken för förlust, männsikor som försöker bygga pyramidbaser - unnar sig inte att tycka om... männsikan är rent biologiskt en ekonomiskt konstruerad varelse.

      Ja...Zombiegenren kan tyckas vara meningslös underhållning. Dock märker jag saker och ting i min omgivning som fungerar i relation till de där tankarna om krisraktioner och gruppdynamiska fenomen. Människan kan förstås genom olika raster. Just nu flyr männsikor i mängder från Syrien till övriga Europa. Det bästa för alla är att få stanna kvar där de vill höra hemma. Den bästa hjälpen sker på plats. Men i det här fallet är det för sent. Männsikor flyr inte TILL något, de flyr IFRÅN något - det är skillnad på flytt och flykt. Såklart. För min egen del handlar det om människor som söker skydd, det är en mänsklig rättighet att söka skydd. Skydd från en livshotande situation. Om den dagen kommer då jag och mina barn behöver skydd - önskar jag att ett sådant skall finnas - därför är det självklart att detta skall erbjudas ALLA människor. Den fria rörligheten inom EU innefattar inte bara läkare, advokater och professorer, den innefattar ALLA människor. Jag inser att det finns praktiska problem att inhysa och ta hand om ett så stort antal människor - men vi har ta mig tusan inget val och det där med finansiering är en sekundär fråga när det handlar om liv - om en nu tänker att människans värde är obestridligt och lika oavsett ursprung, kön, funktion etc... och det gör en ju! eller?

      P ringer mig ganska upprörd. Han har haft ett samtal med en släkting, som ondgör sig över "alla invandrare" (sic.). P som brukar låta bli meningslösa diskussioner börjar i alla fall att ifrågasätta... "hur kan du tänka så? ". Släktingen spratar om ekonomiska förutsättningar och att de är inte som vi och om att det är dags att börja försvara sig mot islamiseringen... P är rätt så trött och lite uppgiven när han kommer hem.  Om det är så här resonemangen går... om det nu är så att vi i våra individuella projekt blir så jävla rädda att "de andra" ska ta över och såra "vår grupp"... P påminner släktingen om att Sverige tog emot tusentals finska krigsbarn under finska vinterkriget och världskrigen. Släktingen menar på allvar att det är skillnad eftersom "de är som vi"... Dessa jävla kategoriseringar som delar upp dem och vi och våra och era... tillåt mig att inte vara en del av er. Låt mig slippa.

      P frågar sig VARFÖR. Varifrån dessa tankar och denna motvilja kommer. Vi tröskar det fram och tillbaka. På något vis är jag så glad över att han vill undra. Nöjd över att han vill förstå. Vi kommer fram till att det handlar om rädsla. Männsikan tenderar att frukta det hen inte förstår. Rädsla som handlar om någon form av egocentrism, rädsla för att någon annan skall få det som en tycker tillkommer en. Rädsla för att något skall förändras, att ändra på sedvänjor och traditioner som en tycker är ens egna. Egocentrism som handlar om att en tror att någon är ute efter en och vill ta över ens traditioner och religioner... egocentrism för att en på allvar tror att någon är inriktad på det en själv har... när flykt i själva verket handlar om att rädda sitt eget liv. Men egentligen förstår vi inte alls.

 

 

I somras flyttade min lilla flicka. Hon är inte så liten, det vär länge sedan nu hon blev större än vad jag är. Hon är större än jag på många vis. Hon är definitivt större än vad jag var när jag var 19.

När hon flyttade ville hon att vi (jag) skulle städa ut hennes rum. Jag är väldigt mycket mer pragmatisk än vad min man är i sådana lägen. Jag bara gör det. Han går in och sätter sig på sängen och funderar och är lite sorgsen. Jag röjer. Han säger att han är lite ledsen. Jag packar undan grejer och slänger. Han går där ifrån. Han pratar om det som att det är en ny fas i livet - att hon vill börja sitt vuxen liv. Jag städar garderober. Vi dealar liksom med det där nya livet på olika sätt. Det får mig att tänka på var och vad vi placerar vårt nu och hur vi förhåller oss till då och sedan. Det är en sådan vecka - tvärnitar mitt i en tanke - är filosofisk och introvert... in my mind. Ingen vill diskutera saker som hur städning görs till något tråkigt och egentligen inte producerar någonting...och bidrar till att skapa skiktningar...vi vill ha det städat, men vill inte städa, lejer ut det och på så vis blir städning en prioritet en kan unna sig att leja ut, okvalificerat blablabla... helt ointressant förstås.... eller så hittar en någon som är villig att diskutera ironi....(C)... och hur det plötsligt blev oxymoront...så att en inte längre vågar vara ironisk...fast hela kroppen skriker...

     Jaja... sedan åkte min lilla pojke till USA. Han är inte heller så liten...han är ärligt talat rätt så stor. Han är rätt så stor i tanken också... lite för smart för sitt eget bästa - så där så att han inte ännu har förstått att en får anpassa sig efter andra. Det är lite skönt att ha någon som kan förstå en snabb tanke utan att en behöver förklara hur den kom till... Han åkte. Han är borta ett tag och kommer hem sedan. Pratar om att flytta hemifrån. Jag tänkte inte så mycket på det, utom på de mer praktiska sakerna... har du kollat ESTA?, har du skrivit ut biljetterna? Har du kollat att K & H har rätt datum på Portland? Har du koll på specialbagaget? (pilbåge pendlar Oregon_Göteborg med jämna mellanrum..). Han har koll. Han har alltid koll. Jag behöver egentligen inte kolla. Men jag är hans mamma. Och jag är pragmatisk. P, vankar runt... säger att det känns tomt. Jag slänger in Rs skor i garderoben tre par 47:or tar plats de inte behöver. P sitter på Rs säng och känner sig lite sorgsen...öppnar dörren till hans rum, jag stänger den... till slut får jag skratta åt oss. R ska vara borta i fem veckor... han kommer liksom tillbaka... lägg av...de är inte borta - de är bara inte här... För jag är ju så jävla pragmatisk och ibland samtidig... återkommer till det där med samtidig,

     Efter att V flyttat, låg plötsligt saker där jag lagt dem, jag behöver inte leta så mycket...det finns sju hårborstar i hallen i stället för ingen och något annat som inte skulle ligga där... mina kläder hänger kvar i garderoben, det står inte kaffekoppar överallt... strumpor i strumplådan - Allt det där är rätt så skönt - och en rätt så märklig upptäckt... Det saknas dock en hel del hög musik, det saknas höga skratt, det saknas ljud, det sakanas viktiga diskussioner om värderingar...Det saknas spännande ny mat. Det saknas en flicka.

     När R är borta är fruktskålen alltid väldigt full, liksom kylskåpet. Det saknas ljud på kvällen, bokhögar...Det saknas någon som tjänstvilligt undrar om jag behöver något...någon som pratar engelska. Det saknas någon som kommer och diskuterar uppslag för de där böckerna som ska skrivas och fixar middagen. (jag saknar uppenbarligen mina kockar). Peter saknar känslan av att vara pappa. Det  saknas en pojke.

     Mest av allt är det tyst. Jag gillar tystnad...alltså jag ÄLSKAR tystnad... om jag får välja den själv... om jag får välja när den finns. Nu finns den bara...Fan vad jag saknar ljudet av mina barn. Den där pragmatiska sidan som gör praktiskt istället för att gå in i känslan av sorg - är mitt sätt att hantera det - ett sätt att båta och balansera, för att mor och far skall klara av det hela. Tillsammans är vi ändå rätt pragmatiska - det är helt okej att prata om det starka, kreativa, hjärtevarma och kloka som båda våra barn står för. De är tokiga var och en på sitt sätt och har inte varit några enkla ungar på vägen - men de har sunda värderingar och förstår sin plats i världen från olika synvinklar. De vet vikten av att hålla diskussionen öppen om hur en kan förstå saker och ting och att diskussion och argumentation inte är krig, de är förhandlingar. De är kloka. Det är allt jag behöver veta.

      Att leva i en ny familjekonstellation är något de flesta av oss går igenom ett par gånger i livet. Nya syskon, skilsmässor, partner, barn etc... det kan förändras några gånger under en livstid. Det är väl alltid omvälvande... mina sådana punkter har varit vad en inom åldersforskning kan kalla för osamtida. DÅ menar jag åldersforskning - där ålder ses som en kategoriserande faktor, inte om åldrande - där ålder=gammal. Osamtida - inbegriper en normerande tanke om att vi gör vissa saker i en viss ordning utifrån ett mönster eller manus - Ett livsmanus. Livsamanus är strukturellt normativa, och innebär att vi först är barn och bor hemma, går i skolan, sedan gärna studentliv med utbildning, sedan flytt, karriär, partner, barn och familjeliv, karriär, och sedan ett pensionärsliv då en spelar bridge och går språkkurser och åker på gruppresor (aka. grupptrycksresor - ref. Bjarne). Vissa saker hör till en viss ålder - inte biologiskt eller naturligt - utan socialt konstruerat. Barn gifter sig inte - 15 åringar flyttar inte hemifrån - 60 åringar börjar inte på universitetet - 9 åringar åker inte på grupp(trycks)resor till vindistrikten i Valpolicella- 90-åringar skaffar inte pojkvän etc etc...Det finns inga egentliga hinder - det bara ingår inte i den sociala åldern (tja 9 åringarna i Valpoicella har sina rimliga och rutiga skäl...men annars)... Jag fick barn när jag var 20. Hade precis fyllt 20 - det var inte planerat - det bara blev så. Nummer två kom när jag var 21 - det var inte planerat - det bara blev så. Det är osamtidigt - i fel ordning enligt normera(n)de livsmanus. Otaliga gånger har jag fått höra att jag var för ung och att det knappast kan ha varit bra... för vem vet jag inte... Jag tror inte att mina barn tagit skada av det. Jag har definitivt inte gjort det. Jag hade jävligt mycket ork att vara samtidig när de var små. Dessutom tyckte jag att det var jävligt roligt att ha små barn.  Vi levde mycket i skogen och i bergen, vi läste mycket och lekte mycket och var alltid tillsammans. Jag tror inte att det hade med min ålder att göra. Jag var rätt så tillåtande och inte särskilt orolig - det tror jag hade med min ålder att göra. När en blir förälder blir en ofta tvungen att bli mer "vuxlig" oavsett ålder. Männsikor förutsätter att jag offrat en massa saker, att jag missat något eller att jag nu ska vara fri och göra allt det där jag inte gjorde då... vaddå? Jag gillar mitt liv, och har alltid haft utrymmet att gå min egen väg och ägna mig åt det jag tycker om att göra. Den där osamtidigheten - visar sig mest i att jag inte har så många vänner i min egen ålder. Att få barn som 20- åring gör förstås att intressena med jämnåriga förkjuts... de som nu är 40 har barn i 5-10 års åldern. De felsta av mina närmaste vänner är 6-15 år äldre än jag... jag är mer samtidig med dem - vilket återigen gör att jag är osamtidig...

     Meeen jag vet ju om att samtidigheten - osamtidigheten är en normering jag inte behöver förhålla mig till - enbart att tala om den som ett faktum - gör att den erkänns... men den finns i min omgivning och jag förhåller mig till den - så som en gör - normer är inte av naturen onda - de finns för att vi behöver göra oss och vår omvärld begriplig - det är när normen är skadlig för någon - eller placerar vissa positioner i underläge som en behöver göra något åt dem.

     Sen var det där med att samtidighet också har med att göra hur en ontologiskt placerar sig själv i ett nu, i ett då eller i ett sedan. Jag tror, eller tycker mig faktiskt se att vi gör olika och att det påverkar hur vi ser på saker och ting (ja det ligger ju liksom i sakens natur...being ontological då). Min vän P är alltid på väg någonstans, våra samtal handlar mycket om vad hon ska göra, när hon ska göra det och så letar hon i sin almanacka...jag gjorde henne  uppmärksam på det för ett par veckor sedan - hur mycket i våra samtal som pågår i framtiden - och det blir likt en uppenbarelse - att en kan sysslesätta sig så mycket med tankar om "sedan", så att det tar över det som sker i nuet och att när en sedan är framme vid det där som planerats, så tar nya planer vid..." Nästa gång ska vi..." DÄr med lever vi inte samtidigt. Det är assvårt att leva i nuet - men jag tänker att det inte finns några egentliga alternativ. Att älta det förgångna är helt utan mening. Det är över och går inte att förändra. Visst; det har format oss, det som var - men det är förgånget och att säga saker som "Jag skulle inte ha..." och sedan älta det... är helt meningslöst; om inte just det hade hänt hade något annat hänt; det finns inga hål i tiden. Och tiden är rhizomatisk - den följer inte några enkla skeenden det är små knuffar, kommentarer och skeenden som för oss framåt. SÄllan går det att räkna ut.  Samma med att leva i framtiden - den är fantasmatisk, den finns inte och går inte att förutse. Att leva för det som kommer sedan skapar ångest, eftersom våra hjärnor tenderar att också ägna os åt worst case scenarios...  Jamen visst ska en ha positiva målbilder och längta och se fram emot saker och ting, men det enda vi har är ändå nuet. Och jag är asdålig på mindfullness...tänker för mycket på andra saker... om tid...men inte i tid...

     

 

Det händer (rätt ofta) att C kallar mig för Sheldon...hemma kallas BBT för igenkänningskomik och P säger ofta "det där är precis som du". Alltså jag är nog liiiite mindre världsfrånvänd än Sheldon Cooper. Jag älskar honom för att han är så klockrent logisk (i mina ögon) och förstår honom så innerligt väl i hans fyrkantighet (sedär det är logik jag kan köpa då...). Karaktären är förstås dragen till sin spets och han är mer än rimligt aspig... men men det är väl vad som behövs för att det skall bli stereotypt. Det finns flera episoder där andra karaktärer ger Sheldon gåvor, vilket blir problematiskt för honom. Eftersom Sheldon inte riktigt förstår den sociala empatiska känslomässiga delen av gåvor... förhåller han sig till avkodade sociala konventioner eller interaktionordningar. Alltså måste han åtgälda gåvan med något som har samma värde. Värdet renderar problem eftersom han känner till att det kan finnas affektion som inte kan ersättas ekonomiskt... det är dråpligt i en sit com. Men jag känner igen det så innerligt väl. Alltså inte så att jag inte gillar att få saker - jag bara vet inte riktigt hur jag skall agera när det händer. Hur åtgälda en gåva? SÄrskilt om det är en spontan gåva..? Finns det förväntningaar bortom sociala konventioner? Det måste väl vara jämnt... ge och få - även om jag sjlv gillar idén att "skicka vidare" så kanske inte mina fränder gör det samma...(klart de gör... de är ju perfekta!)  Även om jag själv gärna ger bort saker... Lika dant är det med tjänster. Vilket är motsägelsefullt...jag förväntar mig aldrig att någon skall åtgälda tjänster eller gåvor. Aldrig. men tänker ofta att jag själv behöver göra det. Hela gåvokonceptet är egentligen lite komplicerat som allmosan. För rent psykologiskt finns det ett inbyggt hierarkiskt ojämlikhetsspel i gåvoutväxling. Alltså att ge gåvor eller allmosor handlar till det yttersta om att ge till den som inte har, den som behöver, den som förtjänar. Den som ger en gåva har ett psykologiskt övertag. För att utjämna behövs att det ges tillbaka. Det här är förstås draget till sin spets - det är inte så vi tänker dagligdags. Vi ger bort saker till våra vänner eller älskade för att vi vill. För att vi vill visa uppskattninge eller göra någon annan glad. Men det hela kan hjälpa oss att förstås hur komplicerade allmosor kan vara. Tänker på tiggeri som exempel. Jag har behandlat frågan tidigare - men försöker dekonstruera åt ett annat håll då då. Den fria rörligheten inom EU gör att det inte bara är de rika välutbildade och användbara som har rätt att flytta på sig/migrera inom Europa. Vi vill gärna ha möjligheten själva - men inte att det samtidigt skall finnas samma möjlighet för hjälpsökande. Individualism är så inne nu för tiden... Att be om gåvor/allmosor är att markera någon annans möjlighet att hjälpa. Det är en extremt laddad symbolhandling att undergivet och kuvat sträcka fram handen för att be om någon annans godhet. Vi klarar inte av det. Generellt föraltar den individualistiska individen svaghet. Vi ogillar att bli exponerade för en männsika som inte är self made... som inte gör stort mycket mer än att böja huvudet och ta emot utan att ge något tillbaka. Därför har vi lättare att acceptera gatumusikanter, korgbindare, prostituerade eller vad det nu må vara - eftersom de ger något i utbyte... de lever inte på din godhet och vilja att ujämna skillnader.

      Det upptar en del av mina tankar, att tiggeri är så pass infekterat som fråga. Det är dessutom en rätt trasig fråga som är svår att diskutera eftersom lösningen inte finns inom gemene mans räckhåll. Det är en idologiskt baserad, etisk och politisk frågeställning som baseras på tyckande och tänkande. Och visst får en tycka och tänka som en vill. Det får jag med. Det går inte att lagstadga bort fattigdom - det är inte förbjudet att vara fattig och be om hjälp - och motivet med ligor som profiterar löser inte frågan om den fattige individen som inte längre har ett val. Det hela aktualiseras åter igen av SD reklam i tunnelbanan på Östermalm i Stockholm. "Sorry about the mess here in Sweden. :( We have a serious problem with forced begging! International gangs profit from people´s desperation. Our goverment won't do what's needed. But we will. And we're growing at record speed. We are the opposition and we promise real change...." etc. Märk väl att felstavningen på government inte är min... Så SD lovar att göra något åt tiggarna i Sverige. Förmodligen inbegriper det inte att lösa deras desperata situation, utan enbart i att köra bort dem från de gator de anser är deras. I konceptet för riktig förändring ingår också begränsning av åsiktsfrihet och demonstrationsrätt för oss andra, utökade registreringa, begränsningar av rättigheter för de som inte faller inom ramen för SDs konceptualisering av svenskhet - ja... det vill säga kvinnor, LGBT/HBTQ-personer, och för oss med ursprung i andra länder. Hur funkar ekvationen ut ur EU och inget NATO? Hur går ekvationen religionsfrihet, islamofobi ihop? Det där bekymrar sig gemene man inte om...att politik är mer än att få sin världbild bekräftad i sin gatubild... Vem fan orkar se att det finns männsikor i närheten som förlorat all sin värdighet och tvingas sitta trasiga och skitna på knä och hoppas på att få en allmosa?

        MIn personliga övertygelse säger mig att jag har ingen rätt att se ner på eller ringakta någon som har det sämre än jag. All de åsikter jag eventuellt skulle ha, handlar om hur jag ser på människan och vad hen förväntas göra eller inte göra. Jag behöver inte skänka pengar till tiggare, det är mitt personliga val om jag gör det. Jag behöver dock behandla dem så som jag behandlar andra - som människor. Det inbegriper inte att säga hej om någon hälsar, le tillbaka om någon mot förmodan finner anledning att le, inte sparka, inte knuffa, inte hälla vatten över, inte bränna upp, inte köra på, inte hugga med machete. I ärlighetens namn har jag svårt att på allvar förstå varför det är så upprörande. Vad är det som gör människor så arga? Jo jag kan se att det är vidrigt i de fall där det finns organiserade ligor bakom tiggeriet. Men fattigdom kan inte botas med hat och illvilja. Om individer tvingas arbeta för att de är skuldsatta eller att någon annan profiterar på tiggare - det är människohandel och det är förstås upprörande. Å andra sidan - upphör det organiserade tiggeriet om vi spottar på, sparkar på, misshandlar eller kör på tiggaren utanför affären? Och om männsikohandel är så förbaskat upprörande att vi skriker och skäller åt dem, skriver krönikor, eller tapetserar Östermalms T-banestation med propaganda... varför agerar vi inte på liknande vis när det gäller trafficking? Prostitution? Det är väl ofta organiserat i ligor? Desperata människor utnyttjas i profitsyfte?  Den lyckliga horan finns inte...sorry!!! Varför finns det inget politiskt parti som tapetserar tunnelbanor och bussar med budskap om att vi har ett problem med organiserade ligor som utnyttjar rättslösa, skyddslösa desperata kvinnor för egen vinning??? Jag kan tänka mig två svar på frågan. Det ena är att kampanjen ÄR rasistisk. Den andra är att de som står bakom kampanjen själva inte upplever att en vara de själva behöver eller kan komma att behöva är så bra att liera sig emot... låter väl krasst, men det är ju ofta kvinnor i utsatt situation som kan användas och köpas för sex? DET tycker jag är riktigt, riktigt konstigt...

Läste i tidningen och senare på internet om ett fall där en 12-årig flicka vid olika tillfällen våldtagits av sju olika män, ett par av dessa vid flera till fällen. Vid ett tillfälle har flickan belagts med handfängsel och bundits fast i taket. Av artikeln framgår att flickan haft kontakt med männen via nätet innan.Det hela väcker en sån primitiv avsky i mig att jag nästan inte orkar veta om att sådant sker. Dock tänker jag använda mig av händelsen som en utgångspunkt för att problematisera logiker. i det som blir efterspel. Och där igenom fundera över logiker.

      Liksom i historierna om John Hron och om Kevin som jag skrev om i ett tidigare inlägg, eller om "den fastspända flickan" som jag skrivit om ännu tidigare, så har alla männsikor ju en historia, det har funnits avgörande punkter där saker och ting kunnat ta andra vägar.  Det som framgår i artikeln är aldrig hela historien. På ett eller annat vis har flickan aktivt tagit del i möten. Huruvida hon själv varit aktivt uppsökande eller om någon annan agerat promotor framgår inte heller. Det blotta faktum att hon är tolv år gör att det är ett brott, en våldtäkt. Det faktum att det finns sju män som är villiga att utnyttja en 12-åring gör mig så förbannnat ledsen. Att som vuxen ha sex med en tolvåring är inte sex. Det är ett övergrepp på ett barn. Punkt slut.Vuxna skall skydda barn. Punkt slut.

      Men... som sagt jag vill problematisera logiker i resonemang. Senare läser jag att någon lagt upp fallet på Facebook och frågar sig vart fan världen är på väg? Ja det är en rimlig fråga... dock har världen varit på väg ett bra tag. Det där här är på intet sätt ett nytt fenomen. I kommentarsfältet har någon skrivit "Tusen spänn på att ingen av de där sju är svenskar".... what? Hur då blanda päron och apelsiner med potatisar...? Vad fan har nationalitet med saken att göra??? Förutom som en rasistisk brandfackla? Om en skall kategorisera och slå vad för att vinna pengar så kan en ju drämma till med något som med all säkerhet är sant och lyfta fram mästersignifikanten: "Jag slår vad om tio tusen på att alla sju var män". Makt över; och skev sexuell syn på kvinnor har i huvudsak ingenting med nationalitet att göra...om en nu skall kategorisera och generalisera - och det finns som synes ett jävla stort problem med det där generaliserandet - att det alltid gå att kategorisera annorlunda. Men att en kan välja att dra linjen på något ställe för att demonisera, eller för att helt enkelt rikta blickarna mot ett särskilt håll.

      Det är något med våra förklaringslogiker och rättfärdigande av åsikter som inte alltid fungerar om en försöker använda samma logiker på annat vis. Tänker t.ex på pågående diskussioner om migration, flyktingströmmar och mottagande av flyktingar. Ett vanligt uttryck är att vi i första hand skall ta hand om våra egna. Alltså om vi fortsätter ta emot så mycket människor i flykt från krig och ger dem en plats hos oss - så får vara gamla det sämre på äldreboendet. Det är något som t.ex SD använder sig av i sin pertireklam. DÄr det hela framställs som ett race mellan gamla (svenska) männsikor med rollator och kvinnor  i slöja. Det är egentligen en tunn logik som inte håller hela vägen. Men retoriskt smart, vi köper snabbt det vi ser om vi inte får möjligheten att problematisera. Det är inte svårt att direkt famla efter sitt moraliska samvete och ansvar för de äldre. Det är ju förfärligt om något jag gör försämrar för dem...Det är skämmigt att våra gamla inte får mötas med den värdighet de förtjänar. Det finns dock ingen monetär direkt linje som säger att pengarna går ANTINGEN till flyktingar eller till våra äldre.. "Tyvärr Asta...nu har lille Rashid här förlorat  sin mamma och sett sin pappa avrättas och har ingenstans att ta vägen...du får välja - antingen skickar vi honom tillbaka eller så får du inget kaffe den här veckan... ". Det funkar inte så. De två verksamheterna är varken direkt kopplade till varandra, beroende av varandra eller utbytbara ekonomiskt. Men så ofta görs jämförelsen att den framstår som en sanning. Sällan gör någon en ekonomisk kalkyl av JAS-plan och äldrevården. "Sorry Asta... försvaret behöver två nya JAS-plan för 14 miljarder... inget kaffe denna veckan". Jag har ALDRIG hört någon göra jämförelsen... även om den är lika möjlig - statliga medel från olika kassor alla tre. Min man brukar säga: hellre två Jas-plan på marken än ett i luften... jag säger hellre kaffe till Asta... om en nu skall göra jämförelser baserade på ekonomisk rationalitet.

     Jo men vi baserar våra beslut, tankar och så vidare på olika logiker... det är så vi är funtade. ibland gör det att vi har svårt att diskutera saker och ting och förstå varandras ståndpunkt och resonemang - eftersom vi resonerar utifrån olika logiker på olika plan. Det är bra att det är så - åsiktskorridorer kan breddas och jag är den förste att skriva under på att jag inte tror på utveckling om vi alla tänker lika hela tiden. Polemik behövs för att tankar skall födas. Kaos - ordning, tes- antites, diskussion, konflikt och samtal behövs. Vi behöver våra olika logiker och vi behöver också ha acceptans för att vi tänker på olika plan. Även om de ibland gör att vi inte värdemässigt kan mötas. De är inte nödvändigtvis kvalitativt olika åsikter och värderingar, men de skjuter liksom bredvid varandra.  Eller så missar de kapitalt...

      Min man frågade mig igår vilket straff jag tycker att de sju männen i ingressen skulle få. Det är en skitsvår fråga. Kastrera hela bunten med ett trubbigt verktyg och sänk dem långsamt i Nybroviken - låt dem sova med fiskarna...kan vara ett rimligt svar... men... till vems gagn...? I vems namn...? Alltså jag har svårt att se vilken logik det skulle följa om jag skall resonera ontologiskt grundat i min syn på världen. Alltså - det finns liksom inget sätt att rättfärdiga handlingar med en annan handling. Det gör hela straffsystemet extremt komplicerat. För vem är det som rättfärdigas? Jag menar... vilket straff tar bort eller lindrar flickans psykiska trauma? Ekonomisk ersättning - javisst - men kan en köpa psykisk hälsa? Kan en hela en sårad kropp? För vem utdelas straffet? För att markera för andra att det är fel? Om den rationaliteten var logisk - skulle brottet inte ha begåtts... om våldtäktsmän lät bli att våldta i rädsla för straff... skulle våldtäkter inte ske. Eler är det för att syndaren skall begrunda sina hyss? Det är inte helt enkelt...avskräcka? sona eller bota? Foucault har verkligen ställt till det där för mig...;)

      Nej- det går inte (enligt mig) att rättfärdiga en handling med andra handlingar. Två fel blir aldrig ett rätt - det blir alltid två fel... även om felte kanske placeras på annat vis än den ursprungliga handlingen... Det är som hämnd...det rättfärdigar ingenting. Det är i förlängningen en omöjlig ekvation som handlar om lika för lika, rättvisa och balans - sådant som trots det för oss framåt... Det är som ett krig... om jag sparkar dig, får du sparka tillbaka...ett öga för ett öga... för ett öga, för ett öga...för ett öra, för ett ben för din unge.....

      jamen ibland...skriver jag mest för att tömma tankarna...så att jag kan tanka nytt ;)

Jag har alltid haft världens bästa jobb. Eller jag har i alla fall tänkt så när det pågick. Jag har väl inte hoppat runt så där hysteriskt mycket mellan olika jobb i och för sig, men jag i alla fall inte varit arbetslös en dag sedan jag var 14 år... föräldraledig ett år förstås... men annars. Det är rätt grymt att alltid haft jobb som varit kul! Inte ett enda av dem har varit särskilt välbetalt... samtidigt har jag sammanlagt och ihoppusslat 20 terminers högskolestudier på heltid. Det är en rätt hyfsad meritlista...som inte i praktiken kvalificerar mig för särskilt många jobb utanför skola/ungdomar/forskning/utbildnings-området... en kan ju fråga sig om det varit så smart att lägga alla ägg i samma korg? Tja... som sagt det är inte så himla luckrativt - men som min klocka 19-åring hela tiden säger "vad fan gör det om hundra år"? Jag är inte så intresserad av pengar och ägodelar - det är så himla mycket bättre för mig att göra det som jag tycker om. Den lyckligaste mest grundade människa jag känner är min man. Han är som allra lyckligast när han får en kopp kaffe, något som någon har bakat och när han får göra någon annan glad. Han är också som allra lyckligast när han får en spontan kram av ett barn, när hans egna barn säger att han är världens bästa pappa och vän eller när vi äter något riktigt gott på en restaurang och ägnar timmar åt att bara prata. Han jobbar stenhårt, och mycket. Tjänar i perioder ingenting. Kroppen tar stryk. Men han gör något som är viktigt för honom. Han följer sitt kulturella arv och kämpar för att havet skall få en chans. På den plats han känner sig hemma. Det finns alternativ, det har alltid funnits möjligheter att hoppa över den egna viljan, följa pengarna och storskaligheten. Det skulle förmodligen döda den där lyckan.

 

I alla fall. Det är skillnad på att leva för att jobba och jobba för att leva. Ekvationen är helt och hållet eller delvis monetärt grundad. Ett utbyte av tjänster och medel - för att leva behöver en jobba. Funderar ibland på vad jag skulle gjort om jag inte hamnat där jag är nu (hur nu det gick till...). Pratar med dottern som inte riktigt vet vad hon vill. Vi försöker få det att koka ner till något.

Hon vet att hon vill arbeta med männsikor. Vilket aldrig betalar sig - det säger hon att hon skiter i... hon är inte intresserad av saker..(var kom det ifrån???)

Nästa fråga: Vilken typ av människor? Svar: ungdomar och barn.

Lärare? Svar: Aldrig i livet...har du sett vad de sliter med??? (eh...ja...).

Vad vill du göra med ungdomar och barn då? Svar: Jag vill var en som stöttar eller hjälper. typ om någon har det jobbigt hemma eller bor i familjehem eller skär sig eller...ja du vet.

Kurator? Socionom?

Ja så var vi där igen. Jag har förutspått att den ungen kommer att jobba inom sociala omsorger sedan hon var sju år.  

 

Ett tag var jag helt inställd på att omskola mig till psykolog. Jag tycker det är intressant hur männsikor klickar eller inte klickar - men insåg att jag inte vill arbeta terapeutiskt och definitivt inte med klinisk psykologi...inte med utredning och testning. insåg att jag inte ville vara psykolog...jag vill bara läsa det... På samma vis som jag inte vill bli fysiker för att det verkar skittrist, även om fysik är asspännande. Personalvetare verkade spännande ett tag. mest för att det lät kul. Personalvetare vet saker om personal... det låter som en detektiv... det är inte spännande alls. En ska vara personalchef... jag gillar att leda men inte ansvara för andra... om de inte är barn förstås.

Så ja... varför byta egentligen...jag har alltid varit bra på det jag gjort. Meeeeeeen om en tänker utanför bag in boxen så är hoppet inte ute ännu att skaffa ett extraknäck, eller något att falla tillbaka på när orken för det akademiska livet tar slut. Jag samlar på alternativ. Namngivare på Ikea är ju en all-time favourite. Döpa snapsglas till "Kopparslagare", dörrmattor eller krukor efter någon riktigt feg jävel en känner...toalettborstar efter någon riktig skitstövel... det vore en ära och en rätt så kul och kreativ sysselsättning. Hållplatsutropare på spårvagnarna handlar mest om att få göra något och ingår mer i kategorin, meningslösa saker en kan göra som inte kräver att en skall vara social när en inte vill... det skulle bli tråkigt efter någon timme..om en inte kunde köra Ikea giget samtidigt då förstås... Mitt senaste uppslag är helt klart det bästa hittills...frilans-recensent av gratis mat och vin. En kombination av mina favoritgrejer... ord och mat och vin... övar på frukosten.

 

Dagens frukost beskrivs som ett samarbete, som dock förefaller ha pågått vid olika tidpunkter där kaffet producerats av annan part och vid en annan tidpunkt än den mer näringsbärande delen av dagen viktigaste mål. En frukost bör vara en bas för dagen som kommer och utgöra en näringsrik och mättande start som håller energin och livsgnistan på topp framåt lunch.

      Frukosten inleds här av en något styvmoderligt behandlad smoothie som lagats i direkt anslutning till serveringen. Den är väl tilltagen och smaken är frisk och drycken serveras väl kyld i den typ av plåtkanna som bakintresserade gärna använder som litermått. Tillsammans med denna erbjuds ett vanligt dricksglas så att den frukosternade själv kan portionera önskad mängd eller dricka direkt ur kannan, vilket emellertid så gott som alltid renderar svåra nedfläckning av kostymen. Det ger visserligen det hela ett generöst och rustikt men något slappt intryck. Smoothien har en len och lite kaxig smak av banan och söta färska jordgubbar som tillsammans med de mer vasst syrliga frysta hallonen skänker anrättningen en ljust rosa färg. Ett stort minus för att hallonkärnorna finns i sin helhet kvar i drycken, vilket tyder på att den som står för smoothies tillverkningen varit både lat och oengagerad i att kärna ur hallonen och huruvida dessa sedan krasar mellan tänderna inte helt olikt känslan då en tuggar på torkade gräshoppor om än något sötare och friskare. Smoothiesen har också en omisskänslig touch av apelsinjuice. Denna är dock fabriksproducerad och inte färskpressad vilket avslöjas av ett den ännu smakar sött av apelsin - vilket apelsiner pressade i Sverige inte gör sommartid. Av den naturella yoghurten som påstås vara en del av innehållet märks föga mer än den pastelliga rosa tonen som blir till i reaktion med de röda bären. Den smakar som glass, sött och vänligt som en bebis leende och tillfredsställer kroppens behov av vitaminer likaväl som själens längtan efter njutning.

      Där tar det hela tyvärr slut när det kommer till njutning. Resten av frukosten föranleder föga beröm. En stampad massproducerad skosuleliknande ledsam ursäkt från ett bageri i Göteborgstrakten, ligger på en vit-blå och gul tallrik i inte mindre än två exemplar och försöker komma undan med att kalla sig för bröd. De lyckas knappt. Färgen påminner om det som blir resultatet då barn får ett set med play doh i olika färger och får fri lejd i 20 minuter och av födsel och ohejdad vana blandar ihop alla färger till något grågröntbrunt tråk. Det påstås vara nyttigt, det påstås innehålla både blåbär och solrosfrön och allsköns nyttigheter, men misslyckas kapitalt med att framkalla någon hälsosam känsla eller minsta tillstymmelse till blåbärssmak. Det smakar helt enkelt lagom fuktig masonit, om masonit smakade havregryn mixat med salt och mörk sirap... På dessa har anrättningens skapare godsinnat använt ett ickevegetabiliskt smör. Det är av barmhärtighet och den ena skosulan döljs dessutom från dagens ljus av ett par väl tilltagna skivor vällagrad Grevéost. Det vore förstås en god idé - om det är så att Grevéost vore i undertecknads smak. Det är det inte. Grevéost, den må vara vällagrad eller ej, smeker inga gommar på något inställsamt vis. Det är som en attack på smaklökarna där tungspetsen blir attackerad av den överraskande skarpa förnimmelsen som inte blir helt olik Landstigningen i Normandie dagen D...Det är för mycket för snabbt och på en gång. Den trio av nästan perfekt skurna gurkskivor som ger verket en fräshare färg, tjänar mest till som kamouflage och bländverk - dett är inte fräsht... Något bättre är den andra skosulan då som åtmindstone håller vad den lovar. Den toppas av en skiva rökt kalkon som ser lite torr ut. Vilket den är. Det är för lite, för långsamt och för sent. Därmed oreras inte mer om detta katastrofala misslyckande och denna ledsamma smörgåsfadäs.

       Baristan eller den illvilliga praon som bryggt kaffet som kompletterar frukostpaketet måste dock varit full eller berusad eller både och och önskat sig en dunderkur för tillnyktring inför en förestående utmaning. Doften fungerar ändå- det är syrligt starkt och en omisskänslig arom av grovmalda kaffebönor stiger ångande upp från den något överdimensionerade och till färgen missmatchande muggen. Det är lockande, men likt ett skådebröd är det endast en imaginäritet. Det är SVART som en panters innanmäte och trögflytande som snart stelnad polkagrisdeg. Smaken drar åt det sträva stickiga hållet - som om det stått och dragit några timmar för länge och sedan deltagit i en protestmarch för igelkottar united mot de mjukar värdena i samhället. Visst kickar det igång livsandarna men till priset av en månadsförbrukning av omeprazol och receptbelagd Losec. Ett kaffe för riktiga gruvarbetare...

   Gotta love frukost - I love frukost.

Läste en artikel för ett tag sedan i tidningen Filter (juni/juli numret 2015). "Att skapa ett monster". Den handlar inledningsvis om en kille i ett brukssamhälle som hamnar snett och sedermera misshandlar en av sina bästa vänner till döds. Det är en rätt typisk historia där saker och ting går snett. De båda har tidigare haft någon dispyt, de är båda lite utanför samhällets normativa mall för deras åldersgrupp...ja det betyder förstås att de dricker en del, ägnar sig åt småkriminalitet, inte har några fasta jobb och i detta fall har och uttrycker de också högerextrema åsikter...ja det betyder att de t.ex. har tröjor med hakkors och lyssnar på vikt makt musik och fotograferar sig tillsammans på mordkvällen, heilandes. (Oavsett vad de påstår idag så är Ultima Thule vit makt musik = rasistisk hatpropaganda). Mördaren har dessutom suttit i fängelse under en period och beskrivs som en som kan "stänga av" och bli helt iskall inför andra. Själva mordet sker efter en rätt så blöt fest där de båda hamnar i bråk, den ena killen dränker tillslut den andra i en damm, varpå kamraterna tillsammans dumpar honom i en gödselbehållare på en närliggande gård och låtsas sedan att det regnar... Sånt händer.

 

Men... den där killen, hans aggression och kyla har inte skapats i det där ögonblicket under den där kvällen.

 

Hörde senare en dokumentär om mordet på John Hron i Kungälv. En historia som påminner en del om den första, i det där med den högerextrema vinklingen. Killarna som misshandlar John Hron till döds, har också ett rykte om att vara samhällets olycksbarn. De dricker, tar droger, lyssnar på vit makt musik och glorifierar våld. EN av killarna var alkoholist redan som 18-åring. En av dem har trakasserat John under en längre period. Misshandeln och katt och råtta-leken med John och hans kamrat vid den där sjön en sommarnatt pågår i timmar - det finns liksom alldeles för mycket tid att besinna sig för att det hela skall kunna påstås begås i vredesmod... i alla fall sånt händer.

 

Men...den där kalla beräknandet, har lika lite som aggressionen skapats i det där ögonblicket under den där natten.

 

Fallet John Rohn kommer upp i ett för mig arbetsrelaterat sammanhang. Högerextremism som uttryck. Talar med C som gör samma reflektion som jag. Det började inte där. Högerextremismen blir problembäraren. Det gör att vi missar det primära problemet. Högerextremismen och våldsbejakande ideologier blir ett symtom. Missförstå mig rätt nu. Jag menar att våldsideologier och ideologier som värderar männsikor olika är vedervärdiga. Precis som allting annat jag skriver är det här en betraktelse, det här är mina tankar, du behöver inte tycka som jag. Dessa mördare blir inte till i stunden. Det är många orsaker och verkan som sammanstrålar för att skapa en människa som är förmögen att mörda. Visst finns det psykopater, men de flesta som mördar andra bedöms vara psykiskt tillräkneliga.

 

Let's go back till det förstnämnda fallet, killen som dödar sin kompis kallas i texten för Kevin. Artikeln slutar nämligen inte med att beskriva mordfallet och det här monstret. Den visar också hur monstret skapats. Kevin har blivit övergiven av sin pappa, bott hos en mamma som efter ett år bestämmer sig för att han inte orkar och låtit honom bo i familjehem i fem år för att sedan ta honom tillbaka. Sånt händer. Ungar klarar i regel sådant. Villkoret är att det finns någon fast vuxen på vägen. vem som helst kan funka. Mamman misshandlar honom, slår honom blodig med ett dörrhandtag, kör ispiggarna på sin krycka i hans hand, och utdelade slag dagligen. I skolan sa han att han ramlat, och där var han den bråkiga killen som fick extra stöd... Mamman träffar en ny man som ägnar sig åt barnporrdistubition, och systematiskt våldtar Kevin och hans bror under ett antal år. Dessutom dokumenterar han det hela och säljer filmer och bilder vidare till andra intresserade. Något som i första steget inte uppmärksammas. Styvpappa åker dit för barnporrdistrubition, men ingen ser att Kevin och hans bror figurerar i våldtäkterna. Vid den här tiden är inte innehav av barnporr ett brott. Distrubition är dessutom skattat som ett relativt litet brott på straffskalan. Det är så en skapar ett monster.

 

När de vuxna som skall finnas som skydd och trygghet fallerar, och blir till den som utgör hotet. Vad skall ett barn gör då? Vad kan ett barn göra? Barn gör alltid så gott de kan, om de inte kan bättre gör de ändå det de förmår. Det kan vara så att det enda en förmår när livet inte skyddar en, är att slåss för sin överlevnad. Barn gör inte bättre än vi möjliggör för dem. Kevins bakgrund rättfärdigar inte på något vis det han senare gör. Men det pekar på hur vi behöver dekonstruera raka linjer där högerxtremismen görs till den primära källan till ondska. Det är inte källan, källan är vuxna som inte klarar av att ta sitt ansvar för små människor och ge dem ramar och studsa fritt inom. Föräldrar, lärare, läkare, sociala myndigheter och andra vuxna som ser och låter bli att agera. När jag talar med C säger hon samma sak. "Vi vet ju redan vilka de är på förskolan". Och hon har rätt. Det svåra är att av integritetsskäl eller av ekonomiska skäl finns det inte altid utrymme att göra något... annat än en orosanmälan och att finns på plats som en trygg vuxen som står kvar i ilskan och ledsenheten. Ofta tror en att det räcker med anmälan. Att de skall hända något, att barnet skall få hjälp. Jag har varit med om både att skillnad gjorts och att inget hänt. Familjer som flyttat efter anmälan - börjat på nytt- vilket sällan funkar - men det finns i alla fall sekretessgränser mellan kommuner och få känner till generalklausulen. Det är för många spindlar i nätet. När skolan anmäler behöver den lämna all information som finns, men får ingen tillbaka. Det tar tid. Ärenden behöver prioriteras. New Public Management. Dokumentation är viktigt, och får stjäla tid från arbetet med dem som behöver snabbt stöd. Barnen - de gör precis så bra som vi möjliggör för dem att göra. Jag har arbetat med barn som inte får hämtas av en förälder om hen är berusad, det har funnits handlingsplaner för det - men inga handlingsplaner för vad som händer när hen lämnat verksamheten. Jag har suttit och lyssnat på samma barns berättelser efter helgen. Jag har lyssnat på barn som berättar hur pappa lagt en strömkabel runt hens hals och dragit åt. Ett axplock. Barn som fasar inför helger och lov. Barn som berättar hur de kastats ut, är rädda för någon vuxen eller får straff eller uppleva saker de inte skall behöva uppleva. Och då är barn i regle lojala med sina föräldrar och berättar troligen (med säkerhet) inte allt. Jag har aldrig tvekat att anmäla, for what it's worth...Barn som inte får det barn behöver, barn som inte får vara barn, söker trygga baser på andra platser (det där är anknytningsteori, en lika trolig teori som andra). Förhoppningsvis finns det en annan bra vuxen som kan vara en trygg bas. annars kanske det finns ett gäng, en ideologi eller en drog.... Barn som tvingats klara av saker de inte skall behöva klara av, reagerar på olika vis. EN del (få) blir starka - ofta finns det då någon viktig vuxen - en signifikant annan. Många får problem med sitt själsliv, trasiga jag och tillitsproblematik. Andra blir arga. Ett sätt att få släpa ut ilska, och göra den legitim är att hata, och hat och ilska är en smittsam affekt. Vit makt musik har ett aggressivt tillslag som samtidigt talar om gemenskapen och styrkan i kollektivet (även om ensamvargen också glorifieras). Vikt makt är som propagandan i Hitlers tal till massorna. Att ansluta sig till andra arga är att få gemenskap, i brist på kärlek duger det. Jag kan förstå det. Jag kan inte aceptera det, men jag kan förstås det.

Jag säger inte att jag har någon lösning. Men jag tänker att det blir trångt i åsiktskorridoren om vi köper enkla raka reonemang. Hat föds inte på plats och utlöser helt dolda sidor. Monster behöver skapas, evolutionen har undlåtit att tillåta dem.

 

Jag har ingen direkt stil, min dotter säger att jag är smyghipster. Det är ingen stil. Blev plötsligt varse om att det spelar roll. För andra... det borde jag ha fattat för länge sedan...det finns ju de som liksom framhärdar (C). och till och med försöker få hjälpa mig lite...;) Jag är rätt så ointresserad av kläder. Det hela är rätt enkelt. Jag köper flera av samma sort om jag gillar något jag gillar. Jag fattar inte mode och vad som passar min ålder, kroppsform och stil. Jag ser inte skillnad på en moderiktig jacka och en omoderiktig jacka...Ännu mer ointresserad eller snarare oförstående är jag av och inför märkeskläder. Inte för att jag inte har några märkeskläder, men det är något som skångrar jävligt illa i mig när en tror att märket garanterar kvaliteten. Det är väl sant till en viss gräns. Dock håller ett par jeans från Ellos lika länge eller kanske till och med ännu längre än ett par G-star, Tiger eller Nudie- jeans. Så talet om kvalitet handlar i själva verket om en fantasmatisk eller mytologisk logik, där märket i sig syftar till att säga något om bäraren. Om bärarens ekonomiska status eller medvetenhet. Säkert är det så att vissa märken har en särskild modell och övertalningsförmåga som genom sin synlighet gör att vi väljer dem. Jag köper själv ett dyrare jeansmärke, av den enkla anledning att de passar mig, jag vet vilken modell - storlek och nummer jag behöver och därmes slipper en befinna sig i en affär eller ett provrum längre än nödvändigt. Av samma anledning köper jag något dyrare löparskor. Jag är lika lättlurad och påverkad av kommersiella krafter som alla andra. Och någonting talar förmodligen tyst till mig att jag köper kvalitet...det har väl varit en inkörsport. Däremot tror jag inte för ett ögonblick att människor med dyra kläder är bättre människor, mer värda eller har bättre förstånd. Detta fascinerar mig dock. Alltså det händer ofta att vänner eller bekanta förtydligar... Jag säger "snygg väska" vederbörande svarar "det är en Marc Jacobs"... det kanske säger en massa saker om väskans förträfflighet...? Kanske den är självbärande? kanske den kan förvandla sig till en vattenreservoar eller är bottenlös? Nix... den är varken mer magisk eller mångsidig en en väska som kostar en tiondel. Det är en statuspryl en köper. SÅdan som imponerar på andra männsikor som tror på ytlig status. Och de är många, viktiga och tongivande. Det är liksom den enkla vägen till anseende - samtidens värdering går så snabbt att ytliga markörer kan bli viktiga. På samma vis som smala, vackra personer får bättre jobb och högre lön... är det ytliga primärt. Jag hörde här om dagen ett filosofiskt samtal (på radio) om hur värden förskjuts diskursivt. EN av de samtalande menade att vi idag definierar vårt värde genom det vi har snarare än det vi gör. Jag tror på det. Vi har helt enkelt inte tid att ägna oss åt varandras görande, utan ytan blir det enda som kan definiera oss. Det ligger helt i linje med det granskningssamhälle som vuxit fram genom visuell tillgänglighet, där inget längre är dolt. Vi ges inte tid att fundera utan behöver ögonblickig information. Därmed blir säkert det ytliga betydande. Michael Korrs får genom att flasha sitt namn på en t-shirt markera status och får själv figuerera med sitt namn på mänskliga reklampelare. Det är iofs rätt kul. Samtidigt som vi betalar hutlösa procentsatser för att få bära en designers namn, gör vi reklam... Gissa vem som är vinnaren i ekvationen... det ÄR kul! Särskilt när en hel familj kommer hem från en charterresa med äkta kopior från topp till tå och det ser ut som om Lacoste eller Tom Hardy har kräkts över dem...till och med kopiorna funkar som reklam... fin reklam :)

       Pratade med en kär vän här om dagen, hon är runt tio år äldre än jag och menar att det också finns ålderskoder för kläder och stilar. Alltså på något vis är det både explicit och implicit. Tanter födda på trettiotalet har blommig kjol och kappa...det är tydligt - det vet alla- det är liksom tantens uniform, de som inte följer stilen är lite mer hippa och ungdomliga. Tjejer på högstadiet vill vara egna och unika och klär sig i jeans och vita converse...precis som alla andra- så har det alltid varit. Men det hela är mer ålderskodat än så fick jag veta... eftersom hur jag förhåller mig till ålder - också placerar mig i förhållande till min syn på mig själv...Jag är i den åldern då det hela är lite luddigt. och och nu blir det riktigt jävla knepigt och jag får ångest inför min garderob.... Det hela ålders-stil-definierande betyder att jag inte kan ha trasiga jeans, och hon, min vän,  kan inte klä sig i en viss typ av  leopard. Tanken hade aldrig slagit mig... men jag förstår hur hon menar. Alltså jag är 40 - att ha trasig jeans är som att jag har missat att jag är 40 och försöker klä mig yngre... alltså om jag skulle ha trasiga jeans så beror det förmodligen mer på att de gått sönder, eller att jag är hemma och rycker planlöst i någon bräda eller ogräs eller nåt sånt... men jag börjar då förstår hur hon menar. Hon själv kan inte ha leopard, som femtioåring, eftersom det då symboliserar tanten, och en särskild sorts tant - gärna en med pärlörhängen. Däremot kan jag ha leopard, för att jag är längre från tanten så det skulle inte påverka mig på samma vis (jag skulle å andra sidan inte klä mig i leopard), lika väl som att hon kunde ha trasig jeans ,eftersom det bli ironiskt och mer mode än ett försök att klä ner sig i ålder.... Ja... jag tänker inte så här... men jag förstår tanken.... för vad spelar kläder och stil för roll?Jo...kläder ÄR uttalanden. Om du vill göra ett uttalande så kan du göra det. SÅ som punken, hippierörelsen, skinheadsen, bohemen, raggaren, fashion core, goth, stemapunk, hipster, etc syftar till att säga något om sina bärare. Något som definierar motstånd, välstånd, egensinnighet eller medvetenhet. Sååå.. jag ska definiera mig och vill helst definiera mig som en som skiter i vilket och som nöjer sig med att vara bekväm, inte frysa och inte ha skavande sömmar, dragkedjor och annat (det där finns diagnoskriterier för)  - samtidigt som jag är lite fåfäng...

Det har pågått en debatt i GP och i GP-chatten den senaste veckan. Den börjar med att en man skriver ett inlägg i Fria ord som tituleras något i stil med att "Låt min dotter vara ifred". Mannen beskriver hur hans dotter blir uttittad, tafsad på, får kommentarer etc i det offentliga rummet, och att de män/killar som gör så utgör en skam för manligheten. Jag skulle säga skam för mänskligheten. Inte för att det är mer skämmigt, utan för att de inte får betraktas som förövare i egenskap av män, lika lite som kvinnor skall tåla att objektifieras just för att de är kvinnor. Men så är ju ännu inte fallet. Kvinnor objektifieras. Det är trots allt mer sällan män görs till objekt för någons gillande/ ogillande som kropp - betänk till exempel sälj grej med tjej funkar inte med sälj grej med man...Offentligheten och media är medskyldiga. Kvinnokroppar används för att sälja, de används för att annonsera ronder i boxningsmatcher, periodslut i amerikansk fotboll, hockey you name it... som extra krydda för männens köplust, förlustan eller vad det nu må vara. Dekonstruera en naken kvinna på en hockeymatch...vad fan gör hon där utan kläder? spelar hon? kollar hon på matchen? nix pix... hon är ett objekt.   I alla fall - jag följer debatten endast som läsare och passiv betraktare. En man svarar på inlägget och skriver att det är lika ojämikt och orättvist att han tvingas ha långbyxor och vara varm på jobbet medan kvinnor får ha kjol och att det är ojämlikt och lite raljant "vart är världen på väg"...en annan skriver att hen är ensam och önskar att någon hade närmats sig på bussen på väg hem - ergo - sluta gnälla... Alltså debatt på den nivån (eller på de olika nivåerna) är mest ett ytterligare bevis på hur märkliga strukturer kan vara. Det är ju faktiskt så att killar också får ha kjol, shorts, lika väl som att kvinnor kan ha långbyxor... men att dom man klä sig i kjol är att klä ned sig. Och visst är det väl kanske trevligt att någon närmar sig på bussen för att smatal, men om vederbörande trycker sitt kön i ens ryggslut och flåsar en i nacken är det faktiskt bara obehagligt, hotfullt och kränkande. Att en har kjol på sig är inte en inbjudan, det kommer aldrig vara ett grönt kort.

      Nä. Jag tänker inte på något vis att alla män går att dra över samma kam (det heter så... samma kant är en felhörning som blivit vedertagen). Men de gånger jag själv utsatts för ovälkommna närmanden, kommentarer, trakasserier eller hotfulla situationer har det alltid varit av män. Men let's call them personer då. Första gången var jag fem år. En man på en parkering frågade mig och en kompis om vi tyckte att hans penis var fin och om vi ville känna, jag minns det tydligt, till och med hans ansikte. Det var skrämmande även om jag inte förstod varför det skulle vara det, jag var fem år! Att det var helt jävla uppåt väggarna fel och farligt förstod jag på mina föräldrars reaktion. Eventuellt handlade det i den här situationen om att jag var barn, mer än att jag var flicka. Men barn är också betraktade som värnlösa... När jag gick i skolan och började få bröst, var det plötsligt helt okej för killarna att känna efter. Eller helt okej var det aldrig - inte för mig- jag kämpade och slogs, grät och skrek. Jag gick i sexan. De här killarna var mina kompisar, vi hade ju lekt ihop,spelat fotboll och alltid hängt i skogen. Inga lärare uppmärksammade detta, jag minns en enorm frustration, hur jagad jag kände mig, hur jag ibland lämnade skolan i frustration. Det fanns inget vi tjejer kunde göra som hade samma motsatta effekt, och jag var ändå en av de tuffa. Det var liksom okej att ta på oss, att bryta sig in i vårt omklädningsrum på gympan, att hålla fast oss och brotta ner oss. Tillslut var det i alla fall en lärare som såg - henne glömmer jag inte. Marit Söderström, vår idrottslärare, seglaren också känd från Mästarnas mästare, och något av en hjälte under en väldigt känslig tid i mitt liv. Jag minns hur hon släpade in den tongivande killen i omklädningsrummet och förmedlade vad det var han gjorde mot mig och de andra tjejerna - det lugnade ner sig rätt så märkbart efter det där. Men det påverkade så länge hur jag klarade av skolan, hur jag såg på vem jag var i förhållande till de där killarna som alltid varit mina kompisar.

      På högstadiet hade vi en manlig lärare som gärna kände på tjejerna och var lite extra kärvänlig mot dem som va mer utvecklade, han uttryckte gärna sin beundran genom smekningar och fina betyg. Det var något alla kände till och talade om, men som aldrig ledde till något mer än prat melan elever - det är väl klart att de vuxna också visste. Exemplen från den här tiden är egentligen många,fler än de skall behövas. Kanske är det så för andra som växer upp också...för andra personer? Jag har aldrig varit någon försiktig blyg viol. Jag har fightats rätt mycket mot orättvisor och stått upp för mig själv och för mina vänner, ändå händer det om och om igen. Under min vuxentid har jag blivit erbjuden att suga av en taxichaufför för att betala, trots att jag suttit med kortet utsträckt... det har aldrig hänt min man eller min bror och förhoppningsvis inte min son. Jag har av en helt okänd man, utan någon närmare presentation vid en bardisk fått höra att jag har en förtrollande KSM (KukSugarMun fick jag förklarat). Jag har vid otaliga tillfällen blivit tvångs-"kelad med" på spårvagnar och bussar. Jag har fått höra av en perifer kollega att han drömt om mig och att jag passar bättre när jag är undergiven. På dansgolv är det 100% chans att få brösten eller rumpan smekta, klämda eller grabbade på ett eller annat vis. Jag älskar att dansa och går nuförtiden (när det händer once in a blue moon) hellre på Gay eller queer-ställen för att slippa bli känd på. Att icke inbjudna personer annars stirrar på mina ben, min rumpa eller mina bröst kan jag klara - jag har lärt mig att stirra likadant tillbaka. Det kan få personer att känna sig väldigt nakna och obehagliga till mods. Jag har blivit utfrågad av en kollega huruvida jag är rakad eller inte, och av en annan kollega fått höra att jag borde skaffa någon partner vid sidan av efter som jag ser ut som om jag behöver det...(alltså kan en göra omskrivningen att jag ser kåt ut). Jag funderar hur det skulle låta om en kvinna sa det samma till en person...? Vid ett par tillfällen har kvinnor närmat sig. En sa till mig vid en bardisk att hon tycker att jag är fin...lite lik hon på radio (vilket var en rätt kul raggningsreplik) och att jag säkert är lika rolig som hon. Grejen är att kvinnor inte närmar sig sexuellt - inte mig i alla fall...och det gör förstås inte alla män heller. De flesta gör det till och med inte. Men det där med att ta sig otillbörliga friheter med en annan människas kropp-  det handlar mer om makt. Jag är 40 år. Jag tror inte att någon behöver makta sexuellt mot mig egentligen. Men jag blir kränkt. För att jag blir betraktad som ett objekt, gärna ett mindre vetande objekt, av vem det än är som gör det. Att lyckas kränka någon är att ta makten över vederbörande. Att tänka sig ha rätten att ta i, objektifiera eller tafsa på - är att sätta sig själv i ett överläge med hjälp av otillbörliga medel. För mig är det fegt. Eftersom makten ligger i ett tvingande och skrämmande. Alltså när jag går hem ensam genom staden och har en nyckel inkilad mellan fingrarna som enda försvar - gör jag det för att jag av någon anledning skrämts. När min dotter har en app i sin telefon som när den är aktiverad skickar en larmsignal till hennes pojkvän om hörlurssladden rycks ur, har hon det för att det finns ett hot riktat mot henne. Det är en marginell risk, men en högst verklig sådan. Så låt min dotter vara ifred, så som min son får vara ifred. Låt mig vara i fred så som min man får vara ifred. Inte för att vi är kvinnor - utan för att vi är personer.

 

 

Lyssnar vidare på sommarpratare. Älskar konceptet - så många historier det finns!!! - och metalyssnar förstås på VAD och HUR de olika sommarpratarna väljer att tala om. Om det  fanns ett vetenskapligt intresse att finansiera så skulle det vara ett grymt intressant material att göra något av (tusen uppslag, inga pengar, inget kommersiellt intresse...science is money). Det åsido, jag får som sagt väldigt många tanketrådar av sommarpratare - både nya och gamla - de finns alla i P1s fantastiska offentliga arkiv - vilket en kan bära med sig i en smartphone... snacka om public service! Birgit Nilsson är min all time favourite. Sommarpratare har olika ingångar, antingen berättar de om sina uppväxt och sina bedrifter, eller så talar de om samhällsfrågor, om levnadsmeningar, de som strör meningslösa klyschor runt om sig, de som talar om sina glödande intressen eller om de erfarenheter och händelser som gjort just dem till intressanta kandidater för ett sommar i P1. EN del gör det förbaskat bra och återkommer - Lena ANdersson och Jonas Gardell, Bodil Jönsson och Thomas Sjöström får komma tillbaka för att de har något att säga...

     Jag har inget särskilt intresse för de där som ska berätta om sina uppväxter... det är ganska så liknande historier... familjen betyder mycket, i skolan var jag sån här, lärare påverkar och mamma är förstås bäst... bla bla... Det är faktiskt flest sådana sommarprat. Ofta är det förstås eliten som ges utrymme... vem vill liksom höra om Brittas erfarenheter på Pizzerian i sumpan.... well något ska en ju ha att berätta också....Lite navelskådande egocentrisk flashbacktid - det går la bra, men jag brukar i alla fall glömma av dem rätt kvickt. De som är mest intressanta är de som brinner. Alltså inte de som någon satt eld på (well metaforsikt har väl någon det i alla fall...) utan de som är genuint intresserade och duktiga på något. De som lagt annat åt sidan för att leva sin dröm, jaga sin lycka eller leva på ett sätt de tror är rätt trots att det inte på något vis är konventionellt, de som har ett särskilt och ibland udda intresse, de som vill förändra strukturer och vågar vara provocerande (och de blir förstås ofta anmälda). I år var lyssnarnas val Herman Geijer - Zombieöverlevnadsexpert. Alltså bara ordet....Zombieöverlevnadsexpert... när sommarpratarna presenterades i början av juni fick jag nästan rysningar. Det krävs en hel del för att etablera sig som zombieöverlevnadsexpert... av den enkla anledningen att zombier finns inte...Eller i alla fall så som kartan visar, är de väldigt få i sverige...O.o. Meeeen jag är ju inte den enda i den här världen som dras med nördighet (dras och dras...nördigheten berikar mitt liv) och blir väldigt intresserad av specifika ting. Hermans Geijers intresse startade i alla fall någon gång på 90-talet då han såg George Romeros filmer (dawn of the dead bl.a) som på sätt och  vis satt standard för hur zombier begripliggörs. Då Geijer inser sedan då han diskuterar zombieattacker med vänner och bekanta, hur många andra frågeställningar som auktualiseras. Alltså var tar en vägen då hela helvetet brakar loss, vilka saker behövs? Vilka vänner kan en lita på? vilka borde en dumpa? hur länge räcker förnödenheter? Vilka verksamheter är mest sårbara? hur ser spridningseffekter ut? Vad är viktigast? Detta har han blivit expert på och driver studiecirklar kring, med zombies som täckmantel... Geijer är helt sonika egentligen expert på att (i teorin) överleva katastrofer av olika slag -  och dessutom väl insatt i katastrofpsykologi. Alltså hur agerar männsikor i katastrofsituationer? Individ och kollektiv. Hur sprids information, vilka platser är extra utsatta, vilka föremål och kunskaper blir avgörande - så som han säger Katastroföverlevnad är ingen materialsport... det är en kunskapssport. Det är väldigt intressant att få tal del av dessa kunskaper - särskilt genom zombieapokalyps-rastret... Särskilt då Geijer påpekar hur zombie-genren förändras och pekar ut vad det är för abnormaliteter eller faror vi skräms av. Hur tomtheten i en zombie kan förklaras i industrialiseringen och kommodifieringen av individens arbetskraft...  alltså zombiegenren handlar ofta om, (om en skall göra den analysen)  hur individen fråntas sin individualitet och egna vilja och går från att vara producent till konsument. Som i Dawn of the dead, där de överlevande gömmer sig i ett köpcentrum... och zombierna dras till köpcentrat, av gammal vana - eftersom de har kvar insikten om att det är dit de alltid gått för att stilla sitt begär... Zombiegenren säger något om samtiden - liksom monstergenren i övrigt. Människan är inte längre det hen gör, den är det hen äger... Vilket är så jävla tomt och meningslöst... vem fan bryr sig om vad du äger...? SÅ du har en fin bil och en dyr tröja... det säger något om dig...alltså det säger att du har en fin båt och en dyr tröja... det säger inte ett skit om du är vänlig, bra att tala med,rolig och omsorgsfull, intelligent eller har schyssta värderingar... ja... sånt som zombier ofta inte har/är... Jag råkar också vara rätt så förtjust i zombiefilmer...zombier är liksom lagon skrämmande och filmerna har oftare en ganska så intrikat mening (inte alla) i den där frågan om vad mänsklighet är. Så som John Ajvide Lindqvist skriver i romanen "Hanteringen av odöda" (och oxå spin-offer i novellerna i "Pappersväggar och i romanen "Människohamn") då de som avlidit plötsligt blir omlevande och vaknar upp i bårhus och på kyrkogårdar - det är en omvälvande roman som sätter fingret på vad gränsen mellan liv och död är och hur de omlevande (som inte på något vis är aggressiva eller våldsamma i Ajvides bok - de är bara lite långsammare och tommare än vad de var som levande), får en märklig status... det är obehagligt på ett helt annat plan (som alla hans böcker är) och sätter fingret på vilka liv som är värda att leva, alltså vilka liv som är värda att leva i andras ögon. Det finns också något humoristiskt i hur zombier beter sig... i flock, rätt så hjärndött på enbart lustprincip. De går helt enkelt att lura...och kan svälta ihjäl. Det är först på senare år som zombier har börjat smitta andra - som i filmen "28 dagar senare" och i uppföljaren "28 veckor senare" (bästa zombiefilmerna...) eller i WorldWar Z... där zombiesmittan snarare är en pandemi som smittar genom bett eller blodsmitta... det där är förmodligen ett uttryck för hur rädda  vi i vår samtid är för just pandemier. Alltså vi kan lära oss en hel del av zombiegenren - men som Geijer mycket riktigt säger - den verkliga risken att dö i en katastrof finn i orent vatten...