jensiv

Det är bara mina närmaste som vet när jag är sjuk.

som nu.

Jag säger inget.

som om jag skulle kunna dölja det.

som om det vore skamligt?

 

Varför föraktar vi sjukdom?

Varför är det skämmigt att vara lite dysfunktionell?

jag gör inget sämre jobb än någon annan.

 

när jag har skov sover jag sämre

det gör väldigt ont

och jag vet aldrig hur länge.

en vecka

-eller sju år?

jag gråter ganska lätt

är rädd för att det inte ska gå över

jag är lite mer introvert.

lite mer lättstött

lite mer noga med min egentid.

- men det är hemma.

 

 Jag jobbar bra

gör det jag ska

 

varför skäms jag över att vara sjuk?

 

Fortsätter på inslagen väg då.

 

Feminsim är i regel också relaterat till pro-choice. Ja - rätten att få ta beslut över sin egen kropp. Det är för mig som svensk kvinna något jag inte ens ifrågasätter eller har behövt fundera över. Jag bestämmer eller har i alla fall rätten att själv bestämma vilka ingrepp som kan göras eller inte göras på min kropp. Pro-choice betyder helt enkelt att jag är för att männsikor (läs kvinnor) är fria att bestämma själva. Det som iregel i den offentliga debatten ställs på andra sidan av pro-choice är pro-life. Motståndssidan bygger alltså enbart på frågan om kvinnor reproduktiva rättigheter/skyldigheter. Pro-life är alltså för fostrets rätt att leva. Det är jag med. Men det är inte så helt enkelt, har inga svartvita avgränsnigar och inga vattentäta skott där emellan.

 

Debatten eller kampen mellan pro-choice eller pro-life förespråkarna pågår främst och mest intensivt har pågått sedan rätten till abort, eller möjligheten till abort  lagstadgades och reglerades i USA (Prejudicerad av Roe/Wade- fallet ngn gång på 70-talet). Men i USA är förstås saker och ting alddrig så enkra, fedrala lagar kan stöttas upp med staternas egna påhitt. Debatten intensifieras med jämna ellanrum, särskilt i de mer konservativa staterna (som Wyoming, Utah, Idaho, Oklahoma, Alabama, Mississippi, Arkansas...ja ni hör). En tanke som kan tilläggas är att det är liiite märkligt hur en i "the land of the free" vill kringskära kvinnans rättigheter till förmån för ett foster... well... logiken lyder väl att det lilla livet också ska ha sin frihet och rätt att välja - därför tas kvinnans frihet bort... tja. det är inte glasklart, klockrent och enkelt alltid. Men för mig är det ingen tvekan. Kvinnan har rätt att välja. Pro-choice sätter rätten att välja över den egna kroppen först, pro-life sätter statens rätt att besluta i främre rummet.

 

Jag vill förstås inte heller att abort skall användas som ett alternativ för preventivmedel - jag kan lova att det inte är ett lätt beslut att ta - men det är ändå en rättighet att välja. Inte enbart mellan att göra en abort eller inte - det är inte så enkelt - det är ett liv som kommer till världen - ett liv som skall kläs, matas, älskas och fostras. Alla har inte den möjligheten, alla har inte den viljan eller chansen. Kruxet med pro-life förespråkarna är då att de snarare är för pro-birth - än att de är för sociala system som kan hjälpa till när de individuella möjligheterna saknas. De vill försvara det ofödda livet, men skiter i det födda livet. Pro-choice ger en möjlighet och ett val. Pro-life ger inga alternativ.

 

Det är också intressant att betrakta i vilka sammanhang debatten är som livligast. På vilka platser som demonstrationer pågår utanför abortklinker, på vilka ställen abortläkare beskjuts och kvinnor jagas och misshandlas för att de besöker abortkliniker och vilka andra lagar som råder där. Det är också intressant att betrakta vilka regler som omgärdar abortfrågan och vad dessa regler eventuellt syftar till... i jämförelse med annat.

 

Vi kan ta Virginia som exempel. Det är rätt bra. Virignia är i runda slängar lika stort som Sverige och där bor ungefär lika många männsikor. Viriginia är relativt liberalt politiskt sett - så som Östkuststaterna tenderar att vara. Abort är tillåtet i Virginia, underåriga behöver tillstånd från förälder, mor/farförälder eller äldre syskon, som också skall ge sitt slutliga okej 24 timmar innan ingreppet. Det kan väl anses okej - en abort är ett medicinskt ingrepp, ett som också kan ge pykologiska konsekvenser - särskilt om omgivningen är fördömande. Aborter utförs på särskilda kliniker i Virginia - den första trimestern - det är ju då de flesta aborter görs - så inte så konstigt. I dena andra trimestern sker de på sjukhus - och bekostas privat. I den tredje trimestern görs det endast om fara finns för kvinnans eller barnets liv. Inte konstigt.

 

Det som dock är lite konstigt och märkligt och som jag tänker behöver förklaras... är att en kvinna som skall genomgå en abort enligt lag måste genomgå ett vaginalt ultraljud 24h innan ingreppet. Det finns ingen medicinsk anledning till detta. Ingen som helst.

 

I det vaginala ultraljudet ingår alltså något som kan kännas väldigt integritetskränkande för många kvinnor. En gynstol och något som penetrarar den egna kroppen med ett instrument. AV INGEN MEDICINSK ANLEDNING. Det här är i min mening oerhört kränkande. Dessutom är det så att det i journalen skall antecknas huruvida kvinnan/flickan väljer att titta och lyssna på ultraljudet eller inte. Det skall antecknas. AV INGEN MEDICINSK ANLEDNING. Den enda försklaringen jag kan komma på är att det hela handlar om disciplinerande skuldbeläggning eller en vilja att kvinnan skall ångra sig. En abort är inget lätt beslut till att börja med. Varför göra det svårare? Varför skuldbelägga? Varför göra kvinnan till en förövare? Lagstiftarna i det här fallet är alla män. Män utan medicinsk kunskap. Berätta för mig varför dessa män vill att kvinnor skall genomgå ett vaginalt ultraljud? Ge mig en bra förklaring utan att det skall fungera som någon slags straffande åtgärd?!

 

Men.

 

I Virginina behöver du inte registrera dina vapen. Om det inte är ett maskingevär förstås - andra vapen är fritt fram att bara ha. Det är också tillåtet att öppet bära vapen. För att få inhandla en hagelgevär eller ett gevär behöver du ha fyllt 18 år. För att få köpa en pistol av en licensierad handlare måste du vara 21. Om du köper eller säljer ett vapen privat - BÖR du (inte skall) registrera vapennummer och datum för köpet samt köparens namn och uppgifter - detta för att: om vapnet påträffas i samband med ett brott, kan det spåras till den senaste licensierade säljaren - där du kan vara registrerad... BÖR - alltså inte skall... Det enda som i övrigt krävs för att du skap få köpa på dig ett vapen är att du är amerikansk medborgare. Punkt. Det enda som krävs om du vill bära ett dolt vapen - är at tdu har ett tillstånd - som du kan begära ut. Du behöver itne visa detta tillstånd om du skulle bli stoppad av polis. vid t.ex. en trafikkontroll - det enda som krävs är att du har det med dig... 

 

Tja. varför inte ett vaginalt eller analt ultraljud för att avgöra ifall du verkligen ska ha det där vapnet... Jag fattar faktiskt inte logiken alls. Det är något märkligt med den där "rättern till liv" och vems liv det är som har rätt att finnas. Det är på något vis enklare att i Virginia skjuta ner någon utanför en abortklinik än att få genomföra en abort.

 

Pro-life? Vems liv? Kvinnans? tror inte det.

 

 

 

 

 (Källor "Virginia State Police" hemsida & "Guttmacher.org")

 

 

 

Jag är feminist.

Nej jag hatar inte män.

Ine det minsta.

Det måste alltid sägas... (av bland annat den anledningen behövs feminsimen). 

 

Det ör okej om du inte är feminist.

Jag har ingen ambition att tvinga dig att bli det -

ingen vilja att få dig att säga det.

Men jag vill att du skall fundera ibland.

 

-Är det jämlikt?

-Är det likvärdigt?

-Är det okej?

-Är vi lika mycket värda i samhällets ögon?

-Bedöms vi utifrån samma måttstock?

 

Kruxet är att om du svarar JA på någon av ovanstående frågor - så ljuger du eller så har du blivit jävligt felinformerad.

 

Jag har inga problem med att tycka att jag är lika mycket värd som någon annan, som en annan kvinna, en person som är  etnifierad på annat sätt än jag, som en man, som en trans eller inter-gendered, som en funktionshindrad eller vad som helst. Jag är helt på det klara med att mina ideal och värderingar tar sin utgångspunt i ett obestridligt lika värde för alla och i att mänskliga rättigheter är mänskliga rättigheter, inte bara: vita, manliga, heterosexuella rättigheter. Rättigheter som är mänskliga är alltid intersektionella. Punkt. Slut. 

 

Men.

 

Så länge vi inte alla tänker på det viset, eller utgår från en likvavärdes princip behövs olika typer av kamp eller motstånd. Nej feminismen eller genustänket eller normkritiken kan inte gå för långt. När jämlikheten är i balans är den i balans - annars är den ojämlik - som nu.

 

MIn värld är poststrukturellt organiserad (om en kan säga så)... en viktig aspekt av hur jag förstår världen är att språket går före, det är aldrig oskyldigt - det uttalade bär alltid på det outtalade. PÅ så vis är språket hårt och demande. Jag menar också att makt har en avgörande betydelse för hur världen organiseras och för hur vi kan förstå den. Det här har stor betydelse för hur jag förstår ett fenomen jag uppmärksammat på senare tid (well- det har betydelse för de flesta fenomen som jag observerar...kanske inte nya skor men annars så...). 

 

Motståndsrörelser, eller motstånd mot överhet eller hegemoniska diskurser får ofta ett anslag av elitism - det är för mig väldigt paradoxalt och kanske också lite kontraproduktivt. Ska försöka förklara hur jag menar.

 

Vem som helst får inte uttala sig om feminism, rasism eller transfrågor. En man exempelvis som kallar sig feminist blir gärna ifrågasatt och förlöjligad. Han påstås inte kunna vara stöttande eftersom han inte kan äga frågan. Om han säger sig vara feminsit som stöttande part och för att han tänker på sina systrar, döttrar, sin partner, sina vänner, morsan etc så är det inte nog. Min man säger sig vara feminsit för att han menar att det är för jävligt hur världen ser ut, hur kvinnor förminskas, förnedras och inte ges utrymme på samma villkor. Det händer att han skäms över sina privilegier som vit man. Det räcker då inte. Han utesluts. Lika så har jag i vissa fall inte rätt att uttala mig i frågor som rör rasism. Som etnisk svensk har jag inte de rätta erfarenheterna och kan inte uttala min sympati eller min skam över att jag befinner mig i en maktposition jag inte bett om. Det räcker så att säga inte. Och nej det gör det inte. Jag är med veten om och accepterar att jag inte på något vis kan kräva eller hävda ett tolkningsföreträde. Precis som fallet med feminsimen är det lite "damned if you do, damned if you dont't". Inom transcommunities förekommer det samma - jag fattar principerna - jag fattar och accepterar och respekterar fullt ut - att jag inte har tolkningsföreträde - det kan och ska jag inte ha. Det händer att trans bär symboler som uttrycker något i stil med "hata cis" - jag fattar det - rent logiskt kan jag förstå hatet mot de som hatar - men jag kan inte riktigt acceptera det som produktivt för frågan. Ja - jag vet att trans är tufft. Kanske det tuffaste och att cis-världen är ett rött skynke som orsakat jävligt mycket lidande. Men två fel blir aldrig ett rätt.  Jag är cis - men har aldrig hatat någon annan för den de är. Men jag kan hatas för att jag är cis. Alltså kan jag få vara min sexualitet och hatas för det... Jag har lite svårt att köpa den logiken.

 

Jag tänker också på det ur ett maktperspektiv. Med min förståelse för makt är makten likt ett flöde, endast uttryckt genom handlingar (språkliga, praktiska, manifesta). När jag blir identifierad som kvinna - när jag blir identifierad som cis - när andra definieras som man, som trans, som etnifierad etc definieras någon slags essentiell kärna. Kategoriseringen tjänar liksom till att tillskriva oss kollektiva egenskaper och förutsättningar - jag fråntas mina identiteter. Jamen flummigt. skitler la jag i. Essentialism är liksom utgångspunkten för att någon skall kunna hävda något om ett kollektiv. Essentialismen blir en utgångspunkt för rasism, transfobi, homofobi, misogyni etc. Så de diskurser som kategoriserar oss, utgör ett diskursivt förtryck genom etikettering vi inte har bett om. Makten verkar genom språkliga betingelser i kategoriseringar och vad kategoriseringarna tillåter för oss och vad de tillåter andra att göra mot oss. DÅ vi inte släpper in andra i vår egen kategori, då vi claimar (saknar bra ord på svenska... kräver utrymmet, tingar utrymmet ja... claim space men på svenska då) utrymmet och inte ger andra tillträde - gör vi oss skuýldig till samma förseelse som den vi gör motstånd mot. Vi lägger makten i våra egna händer - och det är bra - men vi använder den som protesta inte som potentia. Det tänker jag är kontraproduktivt.

 

Jag är feminsit.

För att jag tror på människors lika värde.

För att jag motsätter mig att jag på grundval av mitt kön är mindre värd.

Den som håller med mig och är beredd att tala i samma sak är hjärtligt välkommen.

Det är tillsammans vi kan göra skillnad.

 

 

 

 

Hade en tanke - som jag testar.

Den väcktes av en fråga under ett seminarium om performativitet - jag säger numer iscensättning och lutar mig mot Goffmans performancebegrepp. Under seminariet (sitter med i panelen) får jag en fråga vad som inte är en iscensättning - alltså är allting- alla mänskliga handlingar en performance? Mitt svar är att allting som är menat att kommunicera något är en performance (i Goffmanesk anda då). Det vill säga att så snart en annan människa är närvarande är alla handlingar en form av iscensättning. Alltså... om jag är ensam i ett rum...bryr jag mig inte om hur jag sitter eller om jag talar högt, sjunger, skrattar åt mig själv eller går utan kläder eller vad det nu kan vara, så snart en annan individ är närvarande handlar jag därefter - det räcker liksom att det är en person i anslutning till rummet för att jag (i regel) inte ska sjunga så högt i alla fall. Så är det överallt - vi iscensätter oss själva i relation till andra männsikors närvaro - för att vara begripliga - det är både enkelt och förståeligt om en tänker på det. Men mitt svar då - allt som är menat att kommunicera något är en iscensättning. Allt. Nästan allting och alla kommunicerar något genom sina iscensättningar... det är bara att försöka tolka - vilket vi gör. Hela. Jävla. Tiden. Ibland är det förstås enkelt - när det är direkt uttryck i sådant som verbal kommunikation. Ofta är det då lättolkat, om det inte förvrängs genom sådant som ironi eller sarkasm eller annan dubbeltydighet. ANdra uttryck såsom överförda uttryck eller medierad uttryck (text, bild etc) kan vara knivigare.

     Ansiktsuttryck, kroppshållning och tempo t.ex, kommunicerar mycket om hur en människa mår, tänker om andra och faktiskt om sig själv. Röster, volym, blickar kommunicerar budskap, självkänsla, humör och så vidare - vi är egentligen fenomenala på att tolka en uppsjö av signaler och kommunicerande tecken. Ju mer uppmärksam en är, desto fler möjligheter att finna. En stängd dörr = jag vill vara ifred... inte så svårt - read the signs. Sänkt blick, bekymrad min, ihopkrupen hållning = jag är bekymrad. Barnskrik = jag är hungrig skitsur, blöt, uttråkad, trött eller förbannad  (inte alltid så lätt).Vi är inte alltid överens om vad iscensättningar vill mena heller. SÅ som jag skrivit om tidigare - kommunicerar  varumärkesexponering på kläder, väskor, jackor, bälten etc. inte alls medvetenhet eller rikedom för mig...det kommunicerar "jag vill visa att jag är något". Varumärken eller modemärken är ett intrycksstyrande verktyg som komsumenter ofta okritiskt och blint köper och därmed blir köpta av... och gör sig själva till vandrande reklampelare... ja... för mig kommunicerar det "lurad" medan det för andra kanske kommunicerar "inne". Kommunikationen ligger därmed i två punkter; sändning och mottagning - eller kanske snarare i flera dimensioner: budskap/sändning/budskap/mottagning/budskap... it's in the eye of the beholder.

      På samma vis läser vi otydliga iscensättningar för att vi måste. För att individer inte alltid verbaliserar det de vill eller kan kommunicera. som t.ex budskap som levereras genom passiv aggressivitet...värsta sorten. Så svårt att läsa. Så skuldbeläggande. Och så förbannat dumt. Ett budskap som egentligen är ett annat budskap ska tas emot som det sekundära budskapet men tolkas genom passivt aggressiva signaler som det ursprungliga budskapet... i stället för att vara tydlig liksom. (sa hon som förklarar saker så otydligt att det ibland är läskigt) ;))

      Ändå. Allting kommunicerar. EN kurrande mage säger: du är hungrig. En gäspning säger: du är trött. Fjärilar i magen säger: du är nervös, rädd, kär. Ett sms säger: jag tänkte på dig. Ett skoskav säger: skorna är för små/sitter dåligt. Rök säger: det brinner. Fåniga funderingar om begrepp och filosofiska tankar säger: fasen vad hon börjar bli uttråkad...

 

 

Jag är hjärtligt trött på bodyshaming och hur det påverkar mig själv och människor i min närhet. Jag är skittrött på att smal, snygg och ung skall vara normen för skönhet. Hur det alltid är en komplimang... Såg något morgonprogram häromdagen. Det kommer ett inslag om träning och hälsa och gästen som skall tala ut - så som det görs i den här typen av underhållning - presenteras som nybliven mamma som behöver hjälp att komma i form... det kanske inte är generellt upprörande... om en inte betänker vad det som uttrycks implict. Att komma tillbaka i form betyder att en är ur form. det som Foucault menar utelsuts... Den här kvinnan som just fött barn skall alltså tillbaka till sin ursprungliga form, av den anledningen att hennes nuvarande mammaform - den som kommer sig av att hon fött ett barn, inte duger. Vem bestämmer det? jag hör hur mina vänenr talar om att de är för tjocka... för vem då? för tjock för vad då? för att fastna på radarn som duglig. Det är samma när någon säger "du är snygg för att vara så gammal"... vill svara " och du är dum för att vara så gammal"... kan jag inte bara få vara snygg utan förbehållet... kan inte männsikor bara få vara...? Mina fina vänner vars tankar dras mot att de inte duger för att de inte är 20 längre. För att de fått barn, för att de levt och njutit. Det gör mig faktiskt lite ledsen.

 

På instagram har kvinnors bröst censurerats under en period. Jag följer en del serietecknare och även deras teckande kvinnorbröst censureras. Vilket är märkligt. Det där med censur är intressant. Dels för att det är olika aspekter som är tabuiserade i vissa kontexter. I en amerikansk kontext t.ex. är det inte ansett som så upprörande att visa mord eller våld  i underhållningssyfte, medan andra mer fysiska aspekter är tabu. Bröst till exempel. Bröst är no big deal egentligen. Eller borde vara no big deal. Men i och med att de sexualiserats har de blivit en big deal. Att t.ex amma är inte en sexuellt relaterad aktivitet - ändå censureras amningsbilder. Jag tänker att fenomenet är en nedärvd grej i insamgrams internationella kontext. Vad är det som är så fult med kvinnors bröst? vad är det som är upprörande? En mans bröst kan vara "lika stora" eller framträda lika mycket men anses inte vara något som ska censureras. I min ägo har jag Kolebeinn Karlsson (författare/tecknare)  magiska häfte "32 män i vila".

       32 män i vila är ett projekt Karlsson genomfört på  Instagram (kolbkarlsson), där han varje dag under en period ritat en maskulint kodad kropp. Utgångspunkten har varit att personen på bilden inte är klädd och  inte interagerar med sin omgivning. Männen på bilderna är således nakna. De har bröst. De har magar. De har penisar. De har det som kroppar har.och de är sååå härliga!

 

 

 

De censureras inte. Jag menar INTE att de ska censureras - absolut inte!!!

Jag menar att det är illustrativt för hur kroppar är sexuella objekt eller inte. Eller kanske hur de genom censur (re)produceras som sexuella objekt. Det vi inte får se - det som vi vill se men inte får - det blir exklusivt - det blir eftertraktat - det blir åtråvärt - och också till något syndigt om det råkar synas. Det blir därmed också disciplinerande och kontrollerande och skamfyllt. Igen. 2016 liksom... Jag älskar Karlssons "32 män i vila". De gör mig glad. Jag vill kunna säga det samma om kvinnor och kvinnoporträtt. Så som Stina Wollter gör mig glad med sitt kroppspositivism projekt (också på insta). Mer kroppspositivism, mer vanliga männsikor, mer magar, rumpor och bröst, mer skägg, mer kroppar - att censurera bygger bara skam och skuld - särskilt då det bara gäller kvinnokroppar eller intergendered kroppar.

 

Sociala medier. jomen jag tycker att det är spännande och faktiskt i många fall viktigt och i allra högsta grad verkligt. Med hjälp av den mobila teknologin blir vi alla i (i västvärlden) socialt mobila och våra möjligheter till utblick ökar. Jag har själv emotsagt den moralpaniska tesen om att människan skulle bli mer isolerad och mindre socialt kompetent i och med internets och sociala medias intåg. Jag har till och med emotsagt det publikt och publicerat det hela i artikelformat. (Sök: Sivenbring, Man vill skrika det ut över världen, jag kan lika gärna skriva det på Facebook). eller följ för all del länken till Educare och sök upp s. 44-ff

https://www.mah.se/upload/FAKULTETER/LS/Publikationer/EDUCARE/Educare%202016.1.pdf

      Så... jag menar alltså att vi inte kan betrakta interaktion på sociala nätverkssiter (sns) som en enskild ny aktivitet som en som pågår vid sidan av vardagslivet - utan att sns är en interagerad och väldigt reell del av vanligheten. Med detta menar jag också att sns och internet kanske snarare stöttar sociala relationer och att etablering och förankring av det sociala kan fortgå även om en är på olika platser, det har också visat sig i annan forskning att introvert orienterade individer har möjligheten att vara sociala på sina villkor, vilket kan öka välbefinnande och känslan av självbestämmande. Nåväl. Det finns oerhört många fördelar och fina delar med sns och social mobilitet.

      Men ibland får det mig att fundera... när det mobilt sociala tar över i relationer face-to-face. Visst. Jag förstår om en ibland behöver kolla sin mobil när andra är närvarande. En kanske väntar på ett samtal, har en unge på lut eller lur någonstans. EN kanske väntar på ett viktigt mail eller meddelande. En kanske behöver googla något gemensamt spörsmål. Det går liksom bra. Ibland måste jag med, men när det händer varje gång att en hamnar på andra plats efter en bildskärm?!.

      Jag har befunnit mig i sammanhang där någon förefaller hellre vilja stirra på det som händer i sin mobil än att socialisera eller tala med mig. Okej. Jag kanske inte är världens roligaste i alla lägen... åtminstone får det mig att känna mig så. Att jag är second hand, inte kul... Jag släpar också runt på min mobil. Ibland behöver jag också ha koll på mail och meddelanden. Ibland behöver jag svara på meddelanden från mina barn. Men jag Facebookar inte. Jag kollar inte på You Tube, jag letar inte resor eller kollar bloggar, spelar spel, eller chattar med andra när jag har sällskap. Det gör jag när jag är för mig själv. På båten, i soffan.

      Liksom jag anstränger mig för att vara i tid för att jag inte anser att min tid är viktigare än andras (- om jag kommer för sent är det ett utslag avv att jag prioriterar  mig själv och mina göranden framför den andre) anstränger jag mig för att vara närvarande...eller det skall inte ens krävas en ansträngning. När mitt sällskap sitter och kollar kul kattklipp, chattar med någon annan på annan plats eller checkar av de senaste sportevenemangen i stället för att umgås med mig, innebär det ju att jag är mindre intressant. DET ÄR JU INTE MÖJLIGT!!! JAG ÄR JU ASSKOJIGAST I HELA JÄVLA VÄRLDEN - DET VET ALLA!!!! (jamen när en inte vet hur en ska avsluta en text och inte kan köra ungarnas knep... så vaknade jag och allt var en dröm ... så får en dra till med ngt annat)

 

 

 

 

 

Jag tror ju fullt och fast på karma - what goes around comes around - inte nödvändigtvis i en rak pendling men på ett eller annat sätt. Gör jag ont får jag skit, gör jag gott mår jag gott. Det räcker rätt långt. Och funkar likt "the law of attraction". Goda handlingar skickas vidare, eller ges tillbaka. Jag tror inte på att det handlar om universums krafter eller energier i det fallet - snarare om parallellprocesser och salutogen medmänsklighet som fungerar.

Det finns i alla fall något slags orientaliskt jämlikhets och balanstänkande i filosofin bakom karma. Hur goda handlingar påverkar; likt fjärilseffekten. Eller filosofin...det kanske är lite tunt att beteckna karma som filosofi. Karma är centralt inom flera religioner - inte minst kristendomen.

Gör gott och du hamnar i himlen - gör ont och du ...ja... om en nu tror på det ena tror en väl på det andra också? Inom hinduismen är karma själva summan av kardemumman som avgör hur en får leva sitt nästa liv. Som sten eller vessla. Om en har varit riktigt go och glad slipper en leva om... vilekt säger en hel del om livsbetraktelsen i övrigt.

      Så... karma skulle kunna vara ett sätt att disciplinera männsikor till att inte begå onda handlingar... men... männsikor funkar inte alltid så... för mig ligger karma i de små handlingarna - de små nära sakerna som går att göra i ren osjälviskhet eller för att inte såra, inte döda, inte smasha, inte banka... ja...  Att säga till en expedit att hen gjort en glad för att hen varit tålmodig, eller gett ifn service eller vad fasen som helst - ger faktiskt effekt. Ja kanske inte så att jag går ut och vinner på närmaste trisslott... utan som att den där expediten kanske är extra tillmötesgående mot en annan kund som verkligne behövde en hjälpande hand. Det är ganska enkelt. För jag själv mår också bra av att säga eller göra ngt shysst. Karma drabbar mig direkt i vilket fall som helst.

      Här om dagen (på Vrångö är "häromdagen" en referens till tiden som passerat sedan disnosaurierna gick i kortbyxor - fram till denna stund...) var jag på passcentralen. Det var rätt mycket folk, ca 20 minuter efter mig kommer det in en ung familj. Ett par och en liten parvel i snarttvåårsålder, I snarttvåårsåldern är ens sämsta intresse att sitta stilla. Mig stör det inte ett smack om lillen vill kuta runt som ett jehu och klättra lite på grejer, men som ung förälder kan en vara väldigt medveten om andras tyckande och tänkande och också mån om att barnet inte skall störa...En är liksom faktiskt lite extra påpassadför att en är ung också. I alla fall föräldrarna försöker hålla fast, underhålla och dämpa. Ungen hade ingen som helst lust att vänta på sin tur på en stol liksom... och föräldrarna blev allt svettigare. Jag kände för dem. Inte för att ungen var livlig - ungar ska vara livliga. utan för att de kämpade så för att ungen inte skulle störa... jag gav dem min nummerlapp och tog deras - jag hade liksom bättre ro att sitta still och vänta än nästantvååringen hade... De ville förstås inte ta emot den först... men jag liksom insisterade och brukar få som jag vill.

     Det går att göra sånt rätt ofta. Jag hade tiden, jag vet hur det är att vara helt slut småbarnsförälder och försöka hålla alla glada... särskilt sura kärringar i publika utrymmen...Jag tror fullt och fast att världen hade blivit en behagligare plats för oss alla om vi visade lite mer omsorg - för karma funkar. Jag är helt säker på att de där två gör något annat för någon annan. Det är enkla små saker. Håll upp en dörr, släpp före någon i en kö, le, säg något uppmuntrande, fråga om någon behöver hjälp... det finns massor.

      Så. karma - är en slags implicit levnadsreglel som går attt förhålla sig till... Något som handlar om medmänsklighet och erkännande av den andre, vem den andre än är. Då tänker jag på den kristna etiken och västerländska humanismen som det talas om i våra lagtexter. Japp - det finns inskrivet i våra lagars värdegrund. Den kristna etiken och den västerländska humanismen. Jag är inte religiös, men kan förstå hur den kristna etiken kan vara rätt så grundläggande och kan ha behövts i ett mer icke sekulariserat samhälle. Människan behöver tro. Männsikan behöver ha något som ger ens existens någon mening, männsikan står inte ut med det oordnade kaoset. Jag tror på något, det kan vara Gud men jag tror inte på religionen. Jag tror inte på lagar och regler runt något så viktigt och livsavgörande - Gud har inga regler. Jag tror inte på handlingar som utförs på grundval av fruktan... gudsfruktan... för att gud vill.. inte för att subjektet har ett eget fritt val hen tar ansvar för på egen hand... jag kan inte tro på det. Jag tänker också att gudskärleken är missriktad. älska din nästa, inte ett konturlöst väsen som på något vis skall vara så megalomanisk att hen kräver tillbedjan och offer (celibat, bikt t.ex)...det där tror jag fullt och fast är en mänsklig konstruktion... men var och en blir salig på sin egen tro. I guess.

Jag tvingar inte på någon min tvivel om ingen försöker tvinga mig att tro på något jag inte kan.

     I alla fall - en hel del människori min närhet är troende. Det får de gärna vara. Skavet som kommer i relation till den kristna etiken och till min bild av karma dyker dock understundom upp. Den troende människan har ofta någon slags energi. En del kallar det glöd. Det kanske kommer av förvissning och en känsla av att vara i goda händer?!.. eller så är det bara lite smått vansinne som lyser igenom - gränsen kan var hårfin. Jag kan tänka att jag respekterar männsikors tro. MEN. Många religiösa personer blir också lite självgoda. Lite elitistiska. Som om de i sin religiösa upphöjdhet faktiskt är liiite bättre än oss andra stackars hedningar.

 

Alltså om en är kristen är en en god människa - eller hur? En lever efter devisen att vända den andra kinden till och att dela med sig och låta barnen komma till mig och leva i frid och ljus och kärlek och dela med sig och sprida kärleksbudskapet och what would Jesus do?? jajamensan. Det är fina männsikor som sprider kärlek till de fattiga barnen... gärna genom att lägga en femma i missionens bössor, eller skicka uttjänta fotbollsskor till de fattiga barnen i Ukraina... då är en god. En böjer huvudet och ber om Guds förlåtelse, tackar för vänligheten och köper sin metaforiska avlatsbrev genom att ordna bazarer för barnen i Afrika.

 

Det är inte fel. Det är inte det jag säger.

 

Men omsorgen och människokärleken och glädjen och kärleksbudskapet räcker inte alltid till om en måste sätta det i relation till sig själv... som när det blir frågan om "Ensamkommande flyktingbarn i vår kyrka? Nej tack! Det är bättre att hjälpa dem på plats..." japp typ i det där Somaliska flyktinglägret där de har börjat avrätta barn... how about that. lägg en femma i röda korsets bössa och be om förlåtelse för i helvete... (ja går igång lite på att det är en lismande charad). Eller när den fine kristna människan har tagit emot sin välsignelse och sedan ondgör sig över att alla flyktingar som kommer hit.." jovisst är det synd om dem - men det får inte gå ut över min pension..." (autentiskt fall dådå) . HALLÅÅÅÅÅÅÅÅÅ?!?!?!?!!?!??!??!?!? Jävla hedning! Gå inte och hyckla i kyrkan och be om Guds barmhärtighet om du själv kommer först. När ditt liv är mer och mest värt för att du har levt under trygga förhållanden under hela ditt liv. För att du haft den goda turen och möjligheten att leva i ett land där du tryggt kunnat  arbeta ihop en pension... jag menar inte att personen i fråga inte är värd sin pension och gärna en bra sådan - men det går inte att ställa i relation till antalet flyktingar. Det handlar inte om flykting vs pension. det handlar inte om flykting vs barnomsorg. det handlar inte om flykting vs kaffe på ålderdomshemmet - det är en rasistisk logik som köps utna analys eller kritisk blick. En kristen människa ska och kan inte (om vi faktiskt lyssnar på Jesus) vara rasist. En kristen människa som sätter sig själv före en människa i nöd är en hycklare... 

 

 

 

En maskros. Taraxacum.

det kan räcka med en sådan ibland.

Sitter på altankanten i en helt fantastisk försommarsol.

tidigt på morgonen.

Dricker kaffe och tittar på maskrosorna.

Det slåt mig

- att de är fina.

Jag borde tycka att de är fula.

Jag är ingen trädgårdsnörd, men har fattat att gräsmattor inte ska ha maskrosor.

maskrosor ska utrotas och grävas, upp.

Dekapitera duger inte.

De ska grävas upp.

Roten ska med.

Inga fjun ska hinna utvecklas.

Maskrosjäveln ska döden dö.

Men varför?

Vem har bestämt att maskrosor inte duger, men att tusenskönor gör det.

Vem har sagt att Gullvivor i gräsmattan är vackert och skyddsvärt?

Varför ska jag spara aklejan?

Varför ska maskrosen dö?

 

de är som klargula solar i en annars helt grön matta. Räcker inte det? De kan mata en kanin - är det inte bra? EN kan göra både vin och te på den. Äta roten, göra sallad på dess blad. Maskros. Den är urindrivande, kan lindra reumatiska besvär ochär  rik på järn, roten kan användas som kaffesurrogat, den är näringskälla för miljoners insekter, bin och humlor. Dessutom kan den skrämma bort häxor och troll... jaja det där sista kanske är överdrivit och folkloristiskt - men å andra sidan är maskrosens förmåga att ta över världen lika fantasmatisk och sann...

Eller kan Maskrosor liksom ta över hela gräsmattan och bara sedan fortsätta ta över världen om en inte utrotar dem?

 

Jag låter dem vara kvar.

 

Kan det ha med exklusivitet att göra. ELler snarare avsaknaden av exklusivitet. Maskrosor växer överallt, utan att de behövs eller att de planteras, de finns ändå. De går inte att sälja. Ingen vill köpa dem.  De är levnadskraftiga av sig själva och kan växa på de mest otillgängliga ställen under de mest svåra förhållanden. varje maskrosboll har massor av frön till nya maskrosor, den kan växa ur bara en rotbit. Den överlever under de svåraste förhållanden. 

Det är därför de fått låna ut sitt namn till barn som växer upp under svåra förhållanden och ändå klarar sig bra i livet.

 

Asfaltsblomma. Maskrosbarn.

 

Maskrosen kan inte tämjas, den är ett ogräs för att den inte är exklusiv. Det finns helt enkelt (för) många av den. Därför ska jag liksom mina grannar utrota den. En meningslös kamp. En kamp mot något som egentligen är ganska fint.

 

Mina får vara kvar. 

 

 

Du är min vän.

Jag är väldigt glad över det. Att jag har vänner. Att jag har dig.

Du, är alla. Alla är Du.

 

Det är Du som ser hur jag mår, Du som blir glad när jag är glad. Du som skrattar när jag skrattar. Du som säger att jag är kul, och som får mig att känna det som om jag är det.

Det är Du som ler åt mig, du som lägger huvudet på sned när du lyssnar. Du som inte kan låta bli att skratta när jag är fånig. Du som inte kan låta bli att le för att Du blir glad av att vara med mig.  Du som blinkar åt mig i tyst samförstånd. Du som vet vad jag tycker om att äta, hur jag gillar mitt kaffe, som vet vad jag vill dricka.

Det är Du som anstränger dig lite extra ibland för att visa att du tänker på mig. Du som också vet att jag tänker på dig.

Det är du som kan min älsklingssång, Du som vet vad den betyder.

Det är Du som säger rätt saker när jag behöver det, och säger "fel" saker när jag klarar av det. För att du utmanar. Det är med dig jag kan diskutera allt det som är svårt, det som är intressant, det som är spännande och det som är helt fantastiskt.

Det är du som tar med mig till platser och visar mig saker jag inte skulle finna på egen hand.

 

Du är min vän, du är alla. Jag är glad över att Du är ganska många, ännu mer glad över att Du är Du.

 

Det är Du som ibland låter mig vara ifred. Du som skickar ett meddelande ibland, för att låta mig veta att Du tänker på mig. Du som skickar en låt, Du som skickar ett skämt. Du som låter mig veta att jag är en del av ditt liv.

Det är Du som säger att Du älskar mig. Du som säger att Du tycker om mig. Du som säger att Du gillar mig. Du som säger att jag gör dig glad. Du som gör något för att visa att Du älskar mig, Du som gör något bara för att göra mig glad.

 

Jag gör det för dig.

Det gör mig till en förbannat lycklig person. Det är Du som gör det. Du som är min vän. Du är alla, Du är Du.

Vi hamnar ofta i samtal om brott och straff.

eller kanske mest om straff.

Ofta är det morgontidningarna som väcker frågan.

Det är nog så att vi försöker förstå - det som inte riktigt går att förstå.

Lite grovt kan en dela in syftet med internering av brottslingar i olika diskurser: straffande, förvarande, avskräckande, rehabiliterande.

Var och en av dessa bär på problem. Exempelvis straffande. Betänk. Straffandet handlar om ett ingrepp på den fria kroppen. Genom att begå en ond handling har du avsagt dig rätten att vara fri. Du blir frihetsberövad. På begränsad tid. Det innebär att staten övertar din frihet. Straffet är således att staten tar din frihet för att du skall må dåligt. Det är som att ge barnen utegångsförbud...eller att låta bångtyriga elever stanna kvar i skolan efter lektionernas slut. Den som är hierarkiskt överordnad kan alltså stjäla din frihet. Syftet då? Handlar det då om att du skall avskräckas att begå ytterligare brott, eller handlar det om att du skall begrunna dina hyss, eller att du skall förvaras för att inte göra mer illa? Well den där idén förefaller således att innehålla de andra...

 

Så förvarande. Du har begått en ond handling och dömts för den samma. Du låses in på bestämd tid. Och om syftet då inte uttrycks som att du skall straffas och lida för det du har gjort, och om du inte skall rehabiliteras... så handlar det ju om förvaring. Du blir en icke-person under en period. En som är satt på paus. Syftet med det då? Att du inte ska göra andra illa. Att du skall ha någonstans att vara medan du är undantagen från samhället.

 

Avskräckande då? Det är väl en tanke som låter som en idé... typ... problemet är att avskräckandet sällan fungerar. Det fungerar inte på barn, och inte på vuxna heller, och särskilt inte på vuxna utan moraliskt subjekt - vilket brottslingar tenderar att drabbas av (förlust av moralsikt subjekt alltså). Det hela är i bästa fall en slags investeringsmentalitet - där risken att åka fast ställs mot vinsten av brottet (i de fall dessa är överlagda) i annat fall sker brottet i hastigt mod - vilket inte inkluderar något överläggande av konsekvenser... Ett exempel på hur dåligt avskräckande exempel fungerar är då vi skäller på våra barn. Inga barn gillar egentligen att få en bassning... inte heller gör det dem till bättre människor. Hade det hjälpt att gapa på sina ungar varje gång de gjorde ngt dumt skulle vi inte behöva gapa på dem särskilt länge.... Ett annat exmpel på hur dåligt avskräckande exempel fungerar på brott är USA. Den uträkning jag hittar säger att i USA är 751 personer av 100.000 internerade. Det betyder 75,1 personer på 10.000,  - 7,5 på 1000 personer och 0,75 personer av 100 = ungefär 1 av hundra personr sitter i fängelse. Det låter kanske inte så mycket. Om en nu inte bestämmer sig för att jämföra med t.ex storbrittannien där 151 av 100.000 sitter i fängelse. Eller tyskland där samma siffra säger 81. det är alltså en på tusen... istället för en på hundra. Skillnaden är markant. Men USA har lägre tolerans för brottslighet i avskräckande syfte (plus ett annat tänkande om sociala strukturer förstås). Generellt så är toleransen för återfallsförbrytare låg, och internering sker även efter småbrott då de upprepas. Verkar dock inte fungera avskräckande... Ibalnd säger några siffror en hel del liksom.

 

Rehabiliterande då? - tja det förutsätter väl en klar idé om vad det är som felar och vad det är som skall normaliseras? Rehabilitering förutsätter ju också att individen själv vill "förändras". Verkar för övrigt inte som om det alltid finns något rehabiliterande program. Förvaringen i sig skall liksom innebära att den internerade begrunnar sina hyss och bestämmer sig för att bli snel.

 

Ja det är inte så enkelt det där. Jag menar inte alls att vi inte behöver ett straffsystem - eller att det inte har något syfte eller att det inte fungerar. Jag menar att det inte är glasklart till VAD vi skall ha det...vad är syftet liksom - jag betvivlar på att vi har nått konsensus egentligen. Är det så att vi inte kan erkänna att vi behöver låsa in vissa för att skydda andra? Och att vi genom diverse förhandlingar över tid bestämt att vi inte får göra åverkan på andra individers fysiska kroppar. Vi straffar dem inte fysiskt. Men att vi får göra ingrepp i deras frihet. Vi tänker inte att det är konstigt. One simply does not inflict injury upon others. Frågan blir då vad det är som är mest heligt för oss? Är det så att kroppen är individens egen - att vi ser oss som högre moraliskt stående och därför inte spöar upp en brottsling (inte med statliga medel i alla fall). Eller är det för att själen och friheten är helig och därför slår vi ner på den och tar den ifrån individen?!

 

Du behöver inte fundera på detta alls... det är våra jobbiga frukostar som leder till funderingar... I morgon ska vi snacka om dödsstraff... eller om vårfåglar - it depends..

 

 

Nu är det snart klart. Forskarutbildning och doktorandtid till ända. ja...den började ju liksom häromdagen...

 

När jag påbörjade min forskarutbildning var en av de första trixen jag fick veta att en skall ha en snabb sammanfattning av sitt avhandlingsprojekt - eftersom folk kommer att fråga. Eftersom det allt som oftast ingår i presentationsrundor..."jag sysslar med det här". Ett snabbt sätt att liksom positionera sig i rummet, runt bordet och i förhållande till andra närvarande. Sen glömmer en skitfort eftersom teflon ersätter allt av värde med blixtens hastighet.... Jag har varit skitkass på det. Inte för att jag inte vet vad det är jag pysslar med, utan för att det skall sammanfattas... gärna jävligt tydligt och jävligt kort. Elevator pitch. alltså avhandlingsprojektet skall kunna dras igenom mellan två våningsplan i hissen. Jag tar ju alltid trappan.. men kan tänka mig det hela... men det tog i alla fall fyra år sisådär för att komma fram till en "smart" formulering.  Det finns en formel för elevator pitch. Vi vet alla att: XXX  men: XXX därför är det intressant att :XXX. Så vad sysslar du med egentligen?

Tja - vi vet alla att doktorandlivet är rätt så ångestfullt och utmanande, men det sägs också att det är väldigt utvecklande och stimulerande därför är det intressant att bara skita i allt och ta ledigt ibland... nä...

 

Vi vet alla att bedömning av elever i skolan får stort utrymme i det offentliga samtalet och att det anses öka elevers måluppfyllelse och därmed resultaten. Men det finns få belägg för att så verkligen är fallet och forskning av hur elever påverkas och villkoras av bedömning har rönt begränsat (för att inte säga obefintligt) intresse för forskningen. Därför är det intressant att studera hur elever navigerar efter bedömningar i skolan.

 

Säger jag det skitfort hinner jag åka med ner igen.

 

Men

Jag brukar också hävda att jag inte är bedömningsforskare. Jag är egentligen inte så intresserad av hur en genom bedömningar kan öka resultatfokus. Jag tänker mer på vad resultatfokuset i sig producerar i termer av möjlighetsvillkor. Jag tror mig veta vad ungdomarna själva behöver när det kommer till bedömningar och deras relation till kunskapsutveckling, det ser jag ju genom min studie - det bekräftas av annan bedömningsforskning och av metoder för bedömning. Det finns verktyg och tekniker att tillgå, jag har inget direkt mer att tillföra avseende det, jag kan bara bekräfta att tydlighet i mål medel och utvärdering - den konstruktiva länkningen är den välkända och sällan fullt ut utnyttjade nyckeln. Att enbart bedöma räcker inte. Grisar blir inte fetare om en väger dem fler gånger (de blir fetare om en matar dem med kraftfoder och låter dem stå trångt och må illa) . Skall en bygga ett hus behövs fler verktyg än en måttstock... (det behövs ritningar, kunskap, någon som kan och kan leda och talar om hur det går till, samarbete, experter på olika områden, olika verktyg och material, kvalitetsansvarig etc... och husbyggen kostar).

 

Vi vet alla att det krävs en hel del för att bygga ett hus. Men tumstocken kan behövas för att kontrollera på vägen, även om den inte räcker som enda verktyg. Därför är det intressant att de vilka verktyg vi faktiskt behöver nvända för att huset skall bli så himla bra som möjligt och hålla i många långa år utan renoveringar och vattenläckor...den måste vi också använda dem.

 

Ja... men nu är jag ju inte bedömningsforskare per se. Jag är intresserad av hur diskurser/institutioner (i samhällsvetenskaplig mening inte enbart som fysisk byggnad) frammanar vissa möjligheter och utesluter andra. Jag är intresserad av hur ungdomar villkoras av sådant de inte själva alltid har makt eller kontroll över. Jag är intresserad över hur människor görs (mindre intresserad av hur de stavas). Jag är intresserad av hur de interagerar med varandra och med och i institutioner/diskurser. Jag är intresserad av hur rationaliteter och logiker skapas och återskapar och producerar och reproducerar. Jag fascineras av expertsystem och hur de villkoras och villkorar männsikor (som sagt inte intresserad av hur de stavas). Bedömning är liksom ett fall av detta.

 

Så nu med avhandlingen i tryck - är jag liksom ganska trött och osäker på vad jag kommit fram till. Tankarna orkar inte riktigt greppa tag i något. Om jag kom fram till något som ingen annan visste? Och om jag måste komma fram till något ingen annan visste..? Å andra sidan finns det väldigt lite skrivet om ungdomar i relation till bedömningar... så det är ju nytt... men jag tänker inte att jag skrivit en fantastisk avhandling. Jag är glad över att jag HAR skrivit en avhandling. Att jag gjorde det med förståndet hyfsat i behåll. och att jag lärt mig en hel del och träffat en hel bunt helt fantastiska individer och vänner på vägen. Jag har inga planer på att förändra världen. (jo lite... men har stångat pannan blodig ett par gånger och nöjer mig med att rädda några kycklingar och grisar från att bli uppätna av just mig). Jag tänker att en kanske borde ha ambitioner att göra skillnad, men bruset i vetenskapsvärlden är ganska högt och jag är inte så himla bra på att skrika. Nu ska jag bara lura ut vad jag ska göra med resten av mitt liv... vad jag ska bli när jag blir stor. För jag vill inte byta recept och ta sticklingar av pelargoner (ännu inte lurat ut exakt vad det innebär heller).

Skit i mig.

Då ska jag lära mig när det är dags att hålla käften. Jag ska vara normal. Jag ska inse att jag inte kan förändra andras inställning eller världsbild genom att säga ifrån eller säga emot… eller. När jag blir stor ska jag slå mig till ro och bry mig mer om hur saker och ting ter sig för andra. Jag ska rensa rabatterna och ha krukväxter och nya tapeter lite då och då och snygga gardiner… för det ska man ha. Det är nog viktigt. När jag blir stor ska jag ha handväska. En liten handväska med läppstift i. Och näsdukar. Det ska jag ha. Högklackade skor, putsade med skokräm ska jag ha. Och skoblock. Det har en när en är vuxen – det har jag sett. Jag ska nog läsa romaner också. Såna med trånande kvinnor på framsidan. Och byta recept.  Först ska jag förstå hur det går till. Banta. Bantar gör en när en är vuxen. Det betyder att en talar om dieter och kalorier. Och en ska alltid tycka att en är lite för tjock och inte duger. För det är viktigt när en är vuxen. Det har jag läst i vuxentidningar. Tror jag. Jag ska ha prydnadskuddar. Det är kuddar en har i soffan för att de är fina, inte för att de skall sovas på. När jag blir vuxen ska jag inte lyssna så mycket på hårdrock på hög volym, jag tror inte att det riktigt går för sig. Jag skall socialisera och bjuda på kakor, säga saker som ”jag hörde att kungen köpt en ny bil” sånt tror jag att vuxna pratar om. Kanske. Jag ska inte analysera och problematisera. Det är jobbigt för andra vuxna. Tror jag. Kanske ska jag inte heller kolla så mycket på zombiefilmer. Kanske ska jag inte skratta så högt heller. Och inte vara så barnslig. Vuxna är vuxliga. Punkt slut. Liksom. Prata om andra kan en också göra. Det ha jag hört. Har en inget dumt att säga, skall en hålla tyst. Det har jag förstått. Fågelsång ska jag tycka är vackert. Och höstfärger och sånt ska jag njuta av. Jag ska inte ha trasiga jeans. Tycka att ungdomar inte har respekt. Sånt ska jag göra. Skriva shoppinglistor och följa dem.

Väntar på den. Vuxenheten alltså. Undrar när den kommer.

Jamen kom på nån bättre titel själv då...

 

I höstas bestämde jag mig för att testa att vara vegetarian. Av hälsoskäl. Det händer att inflammationer dämpas av att låta bli kött. Jag hade ingen tanke på djurhållning eller så. Inte för att jag inte har moraliska tankar vad gäller djur... men jag har liksom fokuserat på människor (idag ska jag dessutom anstränga mig för att stava människor så som det stavas... det är felprogrammerat i händerna och jag skriver konsekvent männsikor...). "Varför börja med sig själv när man kan rädda världen" som Mange Hellberg sjunger... I alla fall. Vegetarianism funkar för mig. Jag äter fisk och skaldjur - ja av häsloskäl. Mina händer är användbara på morgonen om det beror på kosten vet jag inte, men jag tänker inte chansa på att det inte är så. Jag har också bestämt mig för att inte vara en besvärlig vegetarian, en sådan som förväntar sig att andra skall ha detta i åtanke då de bjuder på mat. Jag äter det som finns och som jag kan äta. efter sex månader utan kött kan jag med säkerhet konstatera att det är inte det minsta svårt! Det är enkelt att handla och hitta alternativ. Det är superlätt att alternera med olika rätter hemma. Bönor, kikärtor, rotfrukter, linser, zucchinis, spenat, etc - det går att göra i tusentals varianter. Det finns massor av alternativ på restauranger och en klarar sig fint en kväll på enbart pasta och grönsaker om inget annat finns. Inte en sekund har jag saknat kött eller fågel. Hemma spelar det ingen roll, grabbarna äter det som finns och fixar alltid enkelt alternativ till mig då de själva äter kött. Dessutom gillar de de vegetariska rätter som blev ett tillskott i vår matvardag. Det går liksom bra. Och som sagt inledningsvis var det av hälsoskäl.

     Sen såg jag Food.Inc. Filmen är från 2010, jag vet. Det kommer en massa rapporter och evidens för att djurhållningen är undermålig. Jag vet. Kanske har jag inte klarat av att ta in det också. Världen är för djävla överdjävlig mot barn så som den är. Ska en ta in hur överdjävligt det är för djuren också... ja det ska en nog. Men Food.Inc. är mer än så. Den tar ett bredare grepp på matinsdustrin och visar med rätt  enkla grepp hur förbaskat ohållbart det hela är. Ett exempel som lyfts är nöthanteringen. Alltså inte sånadär nötter som får min lufstrupe att krampa, utan kor och oxar och sånt som det görs hamburgare av. Jag minns itne de exakta siffrorna, men på sextiotalet fanns det runt 2000 slakterier i USA, idag finns det 13. Alltså13 stycken.... PÅ sextiotalet kunde en farmare livnära ca 8 personer på ett år med det hen producerade, idag är siffran 128 personer... Det här betyder förstås att produktionstakten har ökat och efterfrågan har stigit. Effektivisering, teknik och gmo gör det möjligt. Det är väl bra. Men... på 13 slakterier...där 5000 nötdjur slaktas i timmen...där djuren packas ihop så trångt att de inte har utrymme att röra sig, där djuren bryter lemmar och skadar sig och skriker i panik och ångest. Det är förbaskat djävla obehagligt att se. Dessutom har djurfodret bytts ut i effektivitetens och ekonomins namn. Kor och oxar äter nu mer majsbaserade djurfoder då majs är extremt billigt och enkelt att odla. Kossors magar är som bekant fyra till antalet: bladmagenl löpmagen, nätmagen och våmmen...det vet alla som gått i fjärde klass... ingen majsmage alltså. Kor är liksom designade att bryta ner gräs. Kor är gräsätare. De äter gräs, gör mjölk, bajsar gräs som blir till nytt gräs som kossor äter... the cirkle of life likso... till och med kobajs ingår... men kor äte numer majs för att det är billigt och dessutom rikt på stärkelser, vilket gör kossorna feta. Det gör också att kossornas immunsystem inte kan bryta ner farliga bakterier. E-coli till exempel. Det är inte så farligt i alla dess former, men e-coli är också ehec. I en anläggning som hanterar 5000 slakter i timmen, finns inte så stor möjlighet att hålla djurs avföring på behörigt avstånd - särskilt inte under de förhållanden som djuren hanteras i anläggningen. 

En liten tvååring dog av en hamburgare. Det tog 12 dagar.

     I the land of the free and the home of the brave... är de fria de som kan betala för att lobba. Matindustrin kan själva stifta sina lagar. Om ett företag tar fram en genmodifierad produkt kan de ta patent på den. T.ex äger ett amerikanst bolag rättigheterna till genmodifierade sojabönor som är resistent mot bekämpningsmedel... och det är det enda som farmare får lov att odla... bolaget har agenter som kontrollerar och anmäler om odlare använder sig av något annat... Ja det har inte med djuren att göra förstås, men alltså matindustrin... baha...  En kyckling som kan växa sig lagom stor till slakt på 50 dagar...tog förut 90 dagar... ger förstås snabbare klirr i kassan. Deras inre organ hinner inte med, deras små ben hinner inte växa lika snabbt... fågeln kan alltså inte bära sin egen tyngd. Frigående höns? ja tack!

     Jag snackar inte om att släppa ut minkar och befria kossor eller släppa grisarna fria. Det jag menar är att djurhållning kan vara sjysst ända fram till slakt. Det är bättre för djuren, bättre för matindustrin, bättre för vår hälsa. Så som det också uttrycks i filmen, röstar vi varje gång vi handlar. VArje gång vi köper något som är rättvisemärkt, fairtrade, eko, KRAV eller liknande där vi vet vad vi får och att det producerats medelst sjyssta villkor - lägger vi en röst och skickar signaler till våra handlare att det är vad vi vill ha. Så om du väljer en glad gris nästa gång du köper julskinka... så kanske kanske vi i långa loppet får fler glada grisar... om en nu inte tycker att det är för djurens skulle så kan en ju tänka på sina barn... eller nån annan en gillar...

 

Sömnlöshet, Fernet branca, ojämlikhet, sexism, vinter, gult, gräsklippning, panflöjt, fästingar, prassel, glasspinnar, asymmetri, julpynt, krukväxter, mazariner (för att jag ÄÄÄÄÄlskar dem, men inte kan äta dem...), diesellukt, jello, mjölk, magsjuka, inflammationer, fanta, sött vin, kladd, smulor, stekos, fullmåne, kyla, telefonförsäljare, motorsport, fiskebåtslukt, tusenfotingar, avloppsstopp, Campari, skoskav, benbrott, ogräs, smuts, brainfreeze, myggbett, mördarsniglar, hårddiskcrascher, när älsklingsjeansen till slut är utslitna och när en vaknar på morgonen och inte kan röra högerhanden.

 

Det var märkvärdigt svårt att hitta tråkigheter en inte gillar...alltså sådant en själv faktiskt drabbas av... Det var så himla mycket enklare att komma på fantastiskheter, kommer på några till på en gång (tuschpennor, armband, bakprogram, Hungerspelen, Storytel, HBO, mandalas, Monserrat Caballet, På spåret, allmoge, glasbruk, Lindträd, takmålningar, långfrukostar, tyst samförstånd, RISK, Oregon, blåmusslor, fjällbäckar...). Allt det där som kan vara förfärligheter, beror liksom på... Skulle t.ex kunna skriva ormar för att de skrämmer mig, men jag tycker samtidigt att de är häftiga och fascinerande... skulle kunnaa skriva regn...men ibland är regn rätt härligt. Skrev först tandläkare, men det är ju något som behövs och jag gillar ju när de säger att allt ser bra ut och så ogillar jag ju inte tandläkare generellt som personer heller...så...atteh..Skrev psykometri, för att jag inte gillar kategoriseringar av männsikors olikheter - å andra sidan är det rätt spännande ett fundera över - och det gillar jag ju....Det är iofs bra...att en har svårt att hitta saker och ting som inte är bra och att det är så lätt att hitta fantastiskheter (pingviner, kolakakor, pop corn, hummus, netnografier, kattfilmer, skicklighet, ylang ylang, pudelrock, syskonbarn, arkiv, familjeträd, Salvador Dali)  en måste liksom gå längre utanför sig själv för att hitta vad det kan vara som är avskyvärt...

 

Krig, rasism, intolerans, extremism, religion, ytlighet, kvinnomisshandel, barnmisshandel, våldtäkt, allt våld...all ojämlikhet, all missogyni eller androgyni, all homofobi, abortmotstånd, svält, tortyr, gränser, barnfattigdom, fattigdom, orättvisor, girighet, missunnsamhet, avundsjuka, tja... och allt handlar om maktmissbruk...eller andras rättighet att begränsa andras rättigheter... blir förbannad bara jag tänker på det... så jag lägger ner det (rabarber, youghurt, ordlekar, caprihinia, skrivflyt, kärleksförklaringar, gammalt porslin, återvinning, sommarmornar, tillägnan, skridskor, Blekinge, kurbitsmålning)   

 

 

Nixpix...det här är ingen bokblogg, men vi måste prata om den här... Min nya nattunderhållning... Oktober i fattigsverige av Susanna Alakoski (känd bl.a. som författare av Svinalängorna och Håpas du trifs i fengelset). Det är en märklig bok. Skriven som en slags dagbok. En så som jag försår det, självbiografisk bok. Susanna är som bekant uppvuxen under minst sagt ansträngda förhållanden med två alkoholiserade och sedermera psykiskt sjuka föräldrar. De är äventyrs/arbetskrafts- invandrade till Sverige från Finland under 60-talet. Det spelar egentligen ingen roll...de finska migranterna har i många fall fått dåligt rykte. Jag nämner det för att Alakoski själv problematiserar sverigefinnar och finlandssvenskar i termer om klass. I dagboken gör hon retrospektiva nedslag i uppväxten, med mer fokus på tonåren och åren som ung vuxen. Blandat med nedslagen ger hon inblickar i en oktober månad i hennes nutid, blandat med reflektioner över politik, litteratur och samtidskritik. Hon talar om att var fattig, om hur hennes föräldrars liv i fattigdom påverkat hennes möjligheter att tänka och vara, om individens kontra strukturens ansvar för en männsikas liv.

      Mina tankar rusar hela tiden. Jag kan inte sova på nätterna, försöker bota det med att läsa, vilket gör att jag ännu mera inte kan sova. Jag var barnfattig en period i mitt liv. I enlighet med röda korsets/rädda barnens  definitioner och mina egna erfarenheter så var jag ett barnfattigt barn. Det betyder att jag också har gjort en klassresa. Det är inget jag är särskilt stolt över. Det är inget jag medvetet strävat efter, eller haft som mål. Som bekant är jag löjligt stolt över min arbetarklassbakgrund - just för att jag inte låtit den definiera mina möjligheter att tänka eller lära mig, för att den gett mig erfarenheter och förståelse för villkor och betydelse av klass. Jag var grymt vetgirig som barn. Mina föräldrar har aldrig manat mig att "ta mig fram" eller haft några akademiska förväntningar på mig. Min pappa läste alltid. Barn som ser att andra läser, ser det som ett sätt att vara. Jag spenderade mina eftermiddagar och sommarlov på biblioteket... ibland i musiksalen...men ganska ofta letandes bland hyllorna. Jag vet hur ett microfilmskartotek fungerar... jag lärde mig bibliometriska koder... jag trivde med lukten, tystnaden och stolarna i hörnet mot glasrutan. Jag läste de mest skiftande varianter av litteratur, serier, romaner, noveller, faktaböcker, fotoböcker, m.m. Men jag var fattig. Jag tänker på när Alakoski säger att barn som är fattiga, besparar sina föräldrar från krav och önskningar de vet att föräldrarna inte mäktar med att uppfylla. Så var det för mig. Jag vet att när det var utflykter med skolan, kunde jag inte förvänta mig någon matsäck. Jag gjorde min egen med det som fanns. Det hände att jag sjukanmälde mig själv då det var tal om utflykter som kostade pengar. Jag gick inte på kalas eftersom jag inte ville be om pengar för att köpa en present. Jag bad aldrig om nya kläder. Jag minns att jag lagade mina egna strumpor, valde skor i fel storlek för att jag såg att de var billigare. Det händer att barn gör så - de försöker skydda sina föräldrar och sin tillvaro. Jag minns också hur glad jag var om jag fick något som var mitt eget. Det var några år på det viset. Det var några år efter det att mina föräldrar separerat. Det blev bättre så småningom. Men de där åren har präglat min uppväxt och mina möjligheter att tänka om mig själv och om samhälle. Min mamma gjorde allt hon kunde, det vet jag. Till skillnad mot Alakoski, hade jag en mor som framför allt ville att vi skulle framstå som hela, rena och väl omhändertagna.

      Alakoskis bok handlar om att förstå, eller att få andra att förstå vilka betingelser fattigdomen har. Hur strukturer hänger ihop. Det är inte så lätt - strukturer är inget vi kan ta på - de är relationer mellan männsikan och samhället. Fattigdom är en upplevelse, den är inte enbart statistisk. Precis så som diskussionerna gick då det för några år sedan började diskuteras om barnfattigdom i Sverige. Att vi har fattiga barn i Sverige. Barn till oftast ensamstående föräldrar - ofta mammor - det är tre gånger så vanligt i ensamföräldershushåll att barn kategoriseras som ekonomiskt utsatta. Tillsammans med föräldrar med utländsk bakgrund. Att vara barn till någon som är både ensamförälder och har utländsk bakgrund ökar risken.   Barnfattigdom handlar om barnets upplevelse. I Sverige handlar det i regel inte om att inte ha mat för dagen eller kläder som värmer. Det handlar om att exkluderas för att en saknar det som andra barn saknar. Det är barn som begränsas på det viset jag gjorde när jag var barn. Barn som inte har några fritidsaktiviteter då det kostar pengar. Barn som inte kan betala för en buss eller spårvagnsbiljett för att ta sig till andra delar av staden. Barn som inte har råd med föreningsavgifter, utrustning eller kan följa med sina vänner på bio eller fika. I Sverige handlar det om runt en kvarts miljon barn som lever i ekonomisk utsatthet - (enligt Rädda barnens årsrapport 2015 ). Samtidigt ökar inkomstklyftorna. De som har det bra får det bättre, de som har det dåligt får det sämre. Det finns en hel del forskning som bekräftar att klass och socialt och kulturellt kapital reproduceras av uppväxande generationer. Vi socialiseras helt enkelt n i den sociala klass och de mönster vi känner till. How working class kids get working class jobs som Paul Willis (1971) Learning to labour, konstaterar. I Inledningen till Alakoskis bok refererar hon till hur Navi-folket i James Camerons film "Avatar" hälsar på sina vänner med att säga: "oe ngati kameie" - vilket betyder "Jag ser dig". Vilket är mer än ett visuellt konstaterande, utan mer ett erkännande - jag ser dig, jag känner dig, jag vet vem du är. Alakoski menar att hon själv som barnfattig, alltid känner "jag ser dig" när hon möter någon i den situationen. Hon menar att det också gäller hur hon relaterar till uteliggare, vuxna fattiga, till samhällets olycksbarn. Jag kan relatera till det. Trots att min egen fattigdom aldrig på allvar påverkade mitt vuxenblivande. Inte mitt och inte mina syskons i det långa loppet. Vi hade andra resurser.

      Resurser är ju inte enbart av ekonomisk art. Ibland får jag påminna min make om just det. Han kan fundera över hur barn från annars väbeställda hem inte riktigt förmår "hålla sig på banan" eller har problem trots att de har fått allt de önskat sig. Det märkliga är hur vi då förutsätter att pengar är allt. Pengar uppfostrar inte barn. Pengar får inte våra barn att känna att de har ett värde. Det finns inga friktionsfria barndomar. Och det är inte pengarn och tillgångarna i sig som gör att barn växer upp till friska vuxna. Det är också därför det är barnens definition och upplevelser av fattigdom som måste vara rådande.

 

Länk: Rädda barnens Rapport: Barnfattigdom i Sverige 2015

https://www.raddabarnen.se/Documents/vad-vi-gor/Barnfattigdom/rb_barnfattigdom_2015_web_l.pdf

 

 

Bokslut.

Vissa år är helt klart mer givande än andra. Om 2014 var dimmigt och segt så var 2015 bra mycket bättre - i alla fall för mig. I en annan ände var det nog inte så. 2015 blir ett år som skaver för den samtid vi lever i, som jag aldrig trodde att jag skulle behöva se.

 

2015 var året då det blev fulare att kalla någon för rasist än att vara det. Det var året då fascism blev rumsrent och ekonomiska rationaliteter på alla fronter kom att överkoda mänskliga rättigheter och värden. 2015 var året då till och med dagspressen normaliserade annanhetstänkandet och på allvar gör skillnad mellan oss och dem, mellan etniciteter, kön, klass etc. Det var året då gränser blev murar, då männsikor blev kollektiva grupper som kunde motas bort, året då människors misär och fattigdom tros kunna lagstiftas bort. 2015 blev året då kvinnor föll ännu mer i likvärdighet i och med Amnestys ratificering av prostitution som en laglig verksamhet (nej det skyddar inte kvinnor - det ökar exploatering och handel). Det var året då liberala fria nationer började diskutera pro-life... men menade pro-birth... intresset för hur barnet som har rätt till liv har rätt till ett drägligt liv är inte alls intressant. Inte heller gäller pro life för kvinnor i tredje världen. 2015 blev ett kallt år för mänskligheten, jag vågar knappast fantisera om vad som händer när männsikor slutar tillskriva varandra värde och bara vill sätta sig själv och sina rättigheter framför andras.

 

För egen del blev året på många vis bättre. Lugnare, mer lärorikt och upplyftande. Jag läste mycket, fick många goda skratt och samtal och fick se nya platser och uppleva det fina i att ge gott och få gott tillbaka. Karma är fint på så vis. Det finns förstås sorg och svåra stunder - det gör det alltid, liv är sådana. 2015 blev året då jag kunde inse min priviligierade situation och känna mig tacksam för den. Tacksam för att jag är glad utan saker, tacksam för att jag inte behöver delta i någon statusjakt eller prylhets eftersom det inte betyder något för mig och att det är helt okej att inte delta. Nöjd över att jag har goda krafter och bra människor i mitt liv, de som finns där för att de vill. Glad över att de som vill ha mitt sällskap är minst en handfull personer. Jag behöver inte jaga de som inte vill vara i mitt sällskap. I vår priviligierade ställning kan vi alla välja.  2015 blev året då jag insåg att jag inte är så himla "på allvar" - livet blev lättare då. Så för mig var det ett bra år... Om det nu bara inte var för allt det där andra...

 

Ibland får en små svar på stora frågor... som det där med varför en skriver?

Jag kan ju bara försöka svara mig själv...varför skriver jag? Ett enkelt svar är att det dämpar tankebruset och går att reda ut när det skall formuleras - det är annars därför folk går i terapi...;). Ett annat svar är att det finns sådant som måste berättas och att en som skrivande männsika kan ta på sig uppgiften av verka som språkrör. Det kan tänkas vara en journalistisk utgångspunkt, även om en ny uppgift för journalismen förefaller att med ekonomiska incitament snarare skriva fram saker och ting ur mesta möjliga upprörande, säljande vinkel... well... Jag läser just nu Svetlana Aleksejevitj "Kriget har inget kvinnligt ansikte" , med oväntat stor behållning. Jag läser varje år en av nobelpristagarens verk, det har jag gjort sedan jag var tonåring - jag brukar också försöka läsa någon som fick priset innan jag fattade att jag kan läsa.... Vi dett par tillfällen har jag fastnat och läst flera: Doris Lessing, Elfride Jelinek, Sigrid Undset, Pär Lagerqvist, Patrick Modiano, John Steinbeck, Sartré (även om han vägrade ta emot priset), Toni Morrison, Imre Kertesz, Alexandr Soltzenitsjin (typ)... Jag tänker att en borde läsa föratt förstå vad det är som betraktas som "bra"...som om det skulle spela någon som helst roll...men jag har som bekant svårt att låta saker och ting bara vara... I alla fall Aleksijevitj ger mig något och hon får mig att tänka. De sovjetiska/ryska kvinnornas plats i krig - helt fantastiska berättelser. Inte på så vis att de är stora och avgörande eller var för sig särskilt intrikata eller spännande. Det är korta betraktelser, betraktelse på betraktelse av kvinnors upplevelser i krig. Personlig narrativ och berättelser vi inte visste fanns. Det är så viktigt. Varför det då? Alltså hur och varför är det viktiga berättelser? Det kan en väl alltid fråga sig. Men om en tänker att det funnits så oerhört många männsikor under historians lopp som aldrig getts en röst eller ett ansikte. Fattiga, utsatta, gömda, glömda, barn och kvinnor...historian är manlig och vit. Stora stora delar av mänsklighetens vittnesmål saknas helt! Stora delar av mänskligheten har blivit bestulna på sin historia. Därför är Aleksivitjas berättelse så förbannat intressant. För kriget har inget kvinnligt ansikte. När jag läser inser jag hur många ansikten kriget har, inte bara manliga och kvinnliga... utan så många mänskliga ansikten. Skildringarna framstår som ärliga. Ibland grymma, ibland torra, ibland humoristiska, ibland är de sorgliga och de olika rösterna är mänskliga. Det är en fantastisk bok! Den avkräver inte läsaren mycket mer än ett lyssnande betraktande sinne. Du behöver inte lära känna någon karaktär, det är korta korta narrativ. Min forskarhjärna gör förstås teman och utsagor. Den starka önskan att få behålla sin autonomi, den starka återkommande berättelsen av att tvingas klippa av en hårfläta. Den säger mig också något om hur allmänmänskligt kriget är och jag berörs så av hur kvinnorma betraktas då kriget tar slut... läs, läs, läs... jag har inte läst klart helt ännu, men längtar redan efter nästa "Tiden second hand" om Sovjetunionens upplösande...